Den som står under censuren
som en vitmålad dröm
eller barnögon så små,
de bildar bränder i natten
som stjärnor i rymden
med ljusen tända

Den som glider mitt emellan,
som får regnet av gatan
och pappersbåtar i färger
som krymper i vattnet


Fördomsfulla den odränkbara
och ärliga som röda löv
sjunker i marken
och överlever oss
där under, i oss
är en nyckel som kastats bort
till ett hjärta som saknat hopp


Det stora mäktiga
som saknar storlek alls
men som ändå kan krympa
och repareras och omplåstras
men som aldrig slutar blöda


Och de regler vi blev dömda
att följa i graven
verkar den dölja med båda händerna.