DEL ETT.

Hela armen skakade på honom, när han spände den och höll vapnet riktat mot mannens tinning. Den hotade mannens panna var veckad och glänsande av små runda svettdroppar som långsamt silade ner mot hans buskiga ögonbryn och de hårt stängda ögonlocken. De ytliga inandningarna från den maskerade mannen med pistolen ekade i den tomma perrongens väntesal. Han andades hetsigt som om han försökte att hämta andan från ett ansträngande maratonlopp fastän han bara hade stått stilla i salen under de senaste tre minuterna. Armen darrade ohejdat då han försiktigt pressade pekfingret mot den svettiga avtryckaren. Skulle han våga genomföra det här? Det var varken välplanerat eller särskilt smart. Ingenting han behövde göra. Nej, den sista tanken skrämde honom så han försökte att övertyga sig själv igen. Det här är nödvändigt. Nödvändigt. Avtryckaren var antingen ovanligt trög eller så var det hans kropp som sa ifrån, för fingrarna var svaga och gled lätt av den kalla metallbiten.
Sen ven skottet genom salen. Studsade som en gummiboll mellan de vitkalkade stenväggarna. Fast ljudet var så mycket vassare än ett dovt “studs”, mer likt ett skrik som skar sig i hans huvud. Blodet fick det att vända sig och magen var på väg upp när blicken fastnade på det söndersprängda huvudet framför honom. Med flackande blick sprang han ut mot den friska luften och andades så djupt han kunde i farten av hans rusande steg. Han hade ingen aning om vart han skulle nu, han bara sprang. Plötsligt förstod han vad uttrycket ”att inte springa till, att springa ifrån” betydde och han lydde det i varje ord.
Naturen runtomkring honom var stillsam och roingivande. Han befann sig mitt i en obefolkad skog så han hukade i en buske och drog av sig den stinkande huvan med två urklippta ögon. Det luktade rädsla och osäkerhet, men det fanns ingen återvändo nu och han visste att det han just hade gjort var rätt, även om det hade varit så svårt. Det är över nu. Han viskade det till sig själv, gång på gång, på gång. Men det spelade ingen roll hur många gånger han sa det
– för han visste att det bara hade börjat.

Lägenhetsdörren var låst på tre olika ställen, det var sådant man behövde i ett område som detta. Han tryckte in nycklarna och vred om i låsen, uppifrån och ner. Dörren klickade till och gled motstridigt upp med ett lågt knarrande ljud. Han möttes av den svaga stanken och steg in i den mörka hallen. Det luktade ingrott av smuts och cigarettrök och golvet pryddes vackert av urdruckna ölburkar, klädesplagg och annat skräp som han fick lov att sparka undan i sin väg. Han drog med handen över den glappande strömbytaren tre gånger innan det gula skenet blinkade tveksamt och försiktigt lyste upp i rummet. Dörren drog igen med tre små knäppande ljud som bekräftade att alla låsen gick i lås, så han fortsatte ut till köket. En strimma ljus från den starka gatulyktan ute på vägen, trängde in mellan de glappande persiennerna i ett av de tre fönstren och kastade långa skuggor bakom ett tomt mjölkpaket som stod kvarglömt på köksbordet. Han slog till en knapp på väggen så att kökslampan tändes innan han började plocka undan det mesta av skiten. Mjölpaketet slängde han ut till hallen för att ta ut till trapphusets soppsortering någon gång då han skulle ut. Där låg redan en stor hög av matpaket och tomma förpackningar som han hade slängt ut vid tidigare tillfällen. Han suckade och samlade ihop allting i en sopsäck som han tog med sig och tryckte ner i det lilla sopnedkastet han hade utanför dörren. Den där hyreshusföreningen fick säga vad de ville om sin jävla miljöinriktning, han hade större problem än sopsortering att tänka på.
Mörkret utanför tätnade och den dåliga belysningen gjorde det inte lätt att se när han skulle städa undan i lägenheten. Han hade sovit i en busskur över natten och gått runt i skogen under dagen. Hela tiden funderat på hur han skulle göra. Speciellt med vapnet. Skogen hade gett honom skydd men han kunde inte överleva där ute någon längre tid, så han letade fram några småpengar och tog bussen intill staden igen. Han ville inte gå tillbaka till perrongen för att ta tåget, det skulle säkert vimla av snutar med frågor och avspärrningar. Han skulle inte ha kunnat hantera sig själv. Så efter tre timmars buss och en och en halv timmes promenad, var han nu hemma igen. Eller vafan han skulle kalla den här skithålan. Men det var billigt i alla fall, så han hade bestämt att han skulle få leva med det.
I dunklet letade han fram en filt och la sig i den nersuttna skinnsoffan med huvudet på ett av armstöden. Pistolen låg och brände i bröstfickan men det kändes säkrare att ha den nära än att lägga den ifrån sig. Han somnade nästan direkt och vaknade inte förens sent nästa eftermiddag.



Minnas pappa var inte en sådan som vanligtvis håller sina löften, nej, han var snarare motsatsen. En före detta kriminell som råkade göra en brud på smällen. Först stack han men hon ringde och pratade med honom och efter ett tag kom han tillbaka. ”Tog sitt straff, ung och dum”, eller hur han du hade beskrivit händelsen för henne, nu såhär 17 år senare. Minna skulle nog hellre kalla det för att ”ta sitt ansvar”. Jävla idiot. Men hon älskade honom, alla fel och brister gjorde honom till den han var. När Minna fyllde tio år drog han igen. Var borta i två och ett halvt år och hon har fortfarande ingen aning om vart han var. Men huvudsaken är att han kom tillbaka till dem igen, bättre sent än aldrig. Jovisst, hon höll på sin pappa. Kunde förlåta honom för det allra mesta. Det var bara ibland då hon blev riktigt less, när han kom hem aspackad eller hög, men det hjälpte med att låsa in sig och sova bort ilskan. För hon trodde som sagt på honom.
Det var en augusti-natt och klockan var väl sådär cirka tre på natten. Hon låg i sin säng och väntade på att ytterdörren skulle låsas upp och att hon skulle höra hans mullrande skratt eller misslyckade försök att smyga sig in i huset. Han hade inte kommit hem kvällen innan. Hon hade lagat middag till dem, inte ansträngt sig speciellt men ändå gjort ett försök för att de alla tre skulle samlas och prata. Kyckling och klyftpotatis. Hennes mamma hade klappat henne på huvudet, satt sig ner och börjat äta.
”Gumman, du ska inte sitta och vänta. Han kommer när han kommer.”
Hon visste att hennes mamma hade rätt så hon log mot henne och började lassa upp potatis på sin talrik. Det smakade faktiskt riktigt gott och de två hade trevligt tillsammans även fast hennes pappa lyste med sin frånvaro.
Hon låg alltså i sin säng och väntade på ljuden från hallen. Ögonlocken kändes tunga och det började bli en utmaning att hålla dem uppe. Hon tände sänglampan och plockade fram ett fotoalbum som hon hade ställt in i garderoben. Det var en tjock pärm av läder med en ingraverad guldtext; Familjealbum.
Ibland när han inte kom hem från någon affärsresa eller utekväll, så brukade hon titta i det kantstötta albumet. Det var ungefär lika stort som ett A4-papper när man fällde ut det. Bladen i albumet var mjuka i hörnen och hade riktiga ”blädderkanter”. Hon kollade på de första bilderna och tänkte tillbaka på den tiden då hon trodde att hennes pappa bara var som alla andras. Det var ett färgglatt foto från en av hennes kalas på dagis. Temat var rosa och glitter. På bilden sitter hon vid kortsidan av et långbord med en glittrig kalashatt och en gigantisk tårta framför sig. Bakom henne stod hennes pappa och log, med håret uppsatt i en kort hästsvans och den obligatoriska kepsen, vinkande i högra handen. Rummet var stort och ljusblått, i bakgrunden skymtade hon legoslott och en liten del av det hon mindes som läshörnan. Hon log när hon kollade på kortet och skrattade hånfullt åt de grå ”kostym-papporna” som satt på sina små stolar längs med den ena väggen. Hur kunde hon ha trott att hennes pappa var som de andras. Åh, vad hon var glad att hon har honom. Sen släckte hon åter lampan och la huvudet på kudden igen. Då och då tyckte hon sig kunna urskilja en bil som stannade utanför huset, eller en nyckel som skakigt fördes i nyckelhålet, men varje gång visade det sig vara något annat så tillslut gav hon upp och somnade.