Hon stod där, alldeles stilla.
Orörlig, som om hennes blotta närvaro var för mycket. Långsamma andetag höll hjärtslagen i hand.
Det var inte hon som hade legat där sist. Det var inte hennes kropp som hade skapat konturerna i lakanet, målat invecklade mönster och former på den jättelika, mjuka canvasduken framför henne. Det var inte hon som hade lämnat täcket i en rörig hög vid fotändan.

Hon stod alldeles stilla.

Lade hon sig ner, lät hon sig sjunka ner under, efter att ha rätat ut täcket skulle sovplatsen förvandlas från att vara en möjlighet, från att vara fylld av honom – till en ensam bädd för henne att begrava sig i.

Så stilla.

Hon lät fingrarna smeka den snart nötta textilen medan hon började röra sig längsmed kanten.

Hade hans vad legat där?

Hon fortsatte, uppför låret, log åt den synliga linjen där sommaren inte hade kommit åt på grund utav ett par blåa badshorts, stannade vid ljumsken och en pirrande längtan slet tag i henne. Luften for ur henne och bröt den tunga tystnaden. Lakanet skrek efter henne, drog i henne. Hennes hand knöt sig i det vita tyget.

Stilla, så stilla.

Hon släppte taget och efterlämnade sig en knölig ros.
Fingrarna letade sig vidare. Magen, bröstet, axeln och halsen. Hon stanna där, vid den nästintill obefintliga gropen efter hans huvud.
Hon satte sig och såg ner på den grå kudden, tillät sig att falla. Begrov ansiktet mot hans kind.

Djupa andetag, tillät doften påminna henne om hur hennes kärlek smakade. Varför hon väntade, väntade tills dess att hennes längtan återigen skulle bli mättad.
Med särade läppar kysste hon det han hade efterlämnat sig, det han givit henne. Det enda hon hade som var verkligt nog att ta på och la sig sedan raklång. Blicken en del utav taket.

Där låg hon, alldeles stilla. Med handen över livet. Levande begravd under begärets brännande tyngd.

Grät hon?