Som många hyrbilar var vår ganska rymlig i kupén men meningslöst trång i bagageutrymmet.
    Följden blev att de tre i baksätet fick sitta med en hel del packning runt omkring sig. Gåsafar satt bredvid mig i framsätet med en stor duffelbag i famnen.
    Vi två var de enda med några förutsättningar att njuta av den förestående bilturen.

Vinden hade mojnat men det regnade fortfarande ganska ymnigt när vi letade oss ut ur Genuas centrum för att hitta vägen som skulle ta oss till Venedig.
    Gåsafar hade generöst åtagit sig att vara kartläsare, men det dröjde inte länge förrän han sov djupt.
    I baksätet drog Sten-Pelle och Abbot djupa timmerstockar.
    Min systers hårfäste skymtade bakom den lilla men dock resväska hon tvingades ha i knäet, men jag såg på hennes huvudrörelser att hon fortfarande var vaken.

I tystnad, för att inte störa de andra, körde vi mil efter mil i regnet på en hyfsat bred väg som med jämna mellanrum bedyrade att den skulle föra oss till Venedig.

Hur det är idag vet jag inte, men på den tiden var Venedig definitivt ett av ”Europas mest eftertraktade resmål”.
    Sten-Pelle var den ende av oss som varit där tidigare.
    Själv hade jag, min vana trogen, köpt ett par turisthandböcker och läst in mig på stadens historia och absoluta måsten som Dogepalatset, Suckarnas Bro, Piazza di San Marco och glashantverkarna på Lido.

Tyvärr visade det sig oftast att sådana kunskaper var ganska meningslösa, för en tjänsteresa som vår gav sällan tillfälle till privata exkursioner.
    Flyg, taxi, kundbesök, taxi, middag, övernattning och flyg hem - så såg det vanliga programmet ut.

Men detta var en annorlunda resa.
    Efter en natt i Venedig skulle vi tidigt nästa dag resa vidare till Den Stora Vitvarufabriken för att under två dagar lära oss så mycket som möjligt om deras verksamhet. Sedan skulle vi återvända till vårt lyxhotell vid en av Venedigs mångomsusade kanaler för att ”göra stan” i nästan en och en halv dag.
    I slutet av november!
    Utan den vanliga trängseln av turister!
    Bakom ratten på den bekväma bilen hörde jag ingenting annat än det berömda suset av historiens kraftiga vingslag.

”SE UPP FÖR HELVETE!”
    Sten-Pelles skräckslagna gallskrik från baksätet, och det rytande signalhornet i den långtradare jag var på väg att köra rakt in i, fick mig att fullständigt reflexivt göra en undanmanöver.
    Det skrek om hjulen och alla i bilen var plötsligt fullständigt klarvakna.     Med båda högerhjulen utanför vägbanan stannade det fullastade fordonet några sekunder och en svår chock senare.
    Det enda som hindrade Gåsafar från att slå pannan mot vindrutan var den duffelbag han turligt nog haft i famnen.

Jag hade somnat!
    Somnat bakom ratten i en bil utan säkerhetsbälten, på en intensivt trafikerad väg, i ett biltokigt land med ringa respekt för hastighetsgränser.
    Men nu var det ingen ansvarslös italienare som somnat och därmed äventyrat liv och lem för att okänt antal människor.
    Det var jag.
    Jag!

Plötsligt överfölls jag av ett våldsamt illamående.
    Jag gick ur bilen och tog i snålregnet en kort promenad utefter vägrenen som fortfarande var saftigt grön trots att julmånader var bara några dagar avlägsen.
De andra satt kvar i bilen.

En gång tidigare hade jag varit inblandad i en liknande situation.
    Det var en vintersöndag, mitt i Göteborg, då jag körde på en sjuttiotreårig kvinna på ett övergångsställe på Skånegatan.

På ett övergångsställe!
    Den gamla damen slog en kullerbytta över min beigefärgade Saab, och slog i gatan bakom bilen.
    Naturligtvis visste jag inte att hon var så gammal, då. Jag såg bara en orörlig kropp på asfalten, bakom min bil.
    En kropp som jag hade kört på.
    Mitt på ett övergångsställe.

Nu började de söndagsflanerande människorna samlas för att inte missa gratisunderhållningen.
    Själv handlade jag även denna gång rent reflexivt och hade inte kommit ihåg vad jag gjorde om det inte berättats för mig i efterskott.
    Tydligen rusade jag ut bilen och bort mot kvinnan som fortfarande låg mitt i körbanan. Vittnen har berättat hur jag slet av mig min jacka och placerade den som en kudde under henne huvud, innan jag återvände till bilen för att hämta en pläd att breda över henne.
    Det var nitton grader kallt ute.

En söt tjej i tjugoårsåldern samt en allvarsman i mera mogen ålder skall ha kommit bort till mig och erbjudit sig att vittna om händelseförloppet.
    Men jag besvor dem att lämna mig ifred.
    Ingen kände väl till det här händelseförloppet bättre än jag!
    Jag hade ju kört på en gångtrafikant, mitt på ett övergångsställe, så att hon slog en kullerbytta över min bil.

På min motorhuv vittnade en buckla i plåten om var den stackars kvinnan slagit i sitt huvud.
    Jag satt vid hennes sida, i skjortärmarna, med hennes hand i min när ambulansen kom.
    Hon andades, men hon rörde sig fortfarande inte.
    Ambulansmännen tog hand om henne och poliserna tog hand om mig, samtidigt som de olycksbådande sirenerna tonade bort i riktning mot Sahlgrenska Sjukhuset.

”Vad heter du?
     Kan vi få se ditt körkort?
    Är det här din bil?
    Har du använt någon alkohol eller några andra droger idag?
    Igår?
    Hur gick det här till?
    Varifrån kom du?
    Hur fort körde du?
    När upptäckte du henne?
Du är väl medveten om att du kört på en gångtrafikant, mitt på ett övergångsställe?
    Läs igenom de här noteringarna och skriv under.
    Du kommer att bli kallad till ytterligare förhör inom några dagar.
    Seså, se till att komma hem nu, innan du fryser ihjäl.”

Jag fick tillbaka min skrynkliga jacka och bilpläden.
    Den doftade svagt av den urin som den stackars kvinnan läckt ut när hon slog i marken.
    Närmast bedövad körde jag hem.
    Pläden slängde jag i en soptunna innan jag gick upp till min väntande familj och med tjock röst berättade vad som hänt.

De följande timmarna var närmast outhärdliga.
    Med jämna mellanrum ringde jag sjukhuset där patienten effektivt forslades från den ena avdelningen till den andra.
    ”Tyvärr, patienten är på röntgen!
    Dessvärre är hon på ortopeden för undersökning.
    Jag har fått besked om att hon är på medicinakuten just nu.
    Hon fins just nu på vidareutredning, ring igen imorgon bitti!”

Den natten tillbringade jag sittande i vår blåblommiga kretongsoffan i vardagsrummet, stirrande rakt fram.
    Vad hade jag gjort?
    Jag hade allvarligt skadat, kanske dödat, en för mig helt okänd människa.     En kvinna som bara lämnat sitt prydliga hem för att ta sig en liten promenad i det vackra men kalla söndagsvädret.
    Vem var hon?
    Var hon gift?
    Levde hennes make?
    Hade hon några barn?
    Barnbarn?
    Vad hade jag gjort?

I gryningen kunde jag inte hålla mig längre.
    Jag ringde åter till sjukhuset, sade vem jag var, och hade turen att få tala med en mycket förstående sjuksköterska:
    ”Vi är mycket förvånade”, sa hon. ”Trots att kvinnan är över sjuttiotre år gammal tycks hon ha klarat den här upplevelsen med blotta förskräckelsen. De enda fel vi kunnat finna på henne är skrubbsår på båda underbenen, samt en mindre bula i nacken.
    Hon är vid fullt medvetande, och om ingenting oförutsett inträffar räknar vi med att hon kan lämna sjukhuset inom ett par dagar!”

Jag kände en intensiv men mycket kortvarig lättnad.
    OK.
    Endast tack vare en nådig försyn hade den stackars kvinnan undgått att dödas eller skadas allvarligt, men faktum var fortfarande att jag hade rammat henne, på ett klart markerat övergångsställe, med en hastighet som gjorde att hon flög i en kullerbytta över min bil.
    Hur lär man sig leva med det?
    Vad kommer att hända med mig nu?

I avvaktan på det obevekliga köpte jag en rejäl blombukett och besökte den gamla på sjukhuset.
    Det var tveksamt om hon förstod vem jag var, men det var tydligt att hon uppskattade blommorna.
    När jag lämnade henne bad hon mig, till avsked, att köra försiktigt.
    Snacka om dåligt samvete.

En vecka senare fick jag kallelse till förhör hos polisen på Spannmålsgatan.
    Den dag de föreslog var det meningen att jag skulle vara i Stockholm, så jag ringde dem och bad att få komma tidigare.
    Det mötte inga hinder och några dagar senare stod jag inför en lång, civilklädd polis som med sitt ansikte närmare fyrtio centimeter över mitt mötte mig med orden:
    ”Nej, men det var hemskt vad man kan se blek och nervös ut!”

Jag är i vanliga fall en nästan onödigt lugn människa, men nu tände jag på alla cylindrarna samtidigt.
    ”Sådana här händelser är kanske vardagsmat för er, men för mig är det inträffade en ren katastrof! Så jag är tacksam om ni kan avstå från den typen av kommentarer och vi får det här förhöret avklarat så fort som möjligt!”


Polismannen tittade allvarligt på mig. Med en helt annan röst sa han, samtidigt som han drog fram en karmstol:
    ”Vill ni inte vara snäll och sitta ner?”

Mina ben skakade så häftigt att det snarast var en fysisk nödvändighet att jag satte mig.
    Även polismannen satte sig och där satt vi tysta i några sekunder.
    Sedan sa polismannen:
    ”Innan vi inleder det här förhöret vill jag att ni skall ta del av innehållet i ett par brev som vi har fått in”.

Han sa faktiskt så.
     Han bad mig inte att “läsa” breven, han bad mig “ta del av innehållet” i dem.
    Så räckte han mig kopiorna av två brev som jag läste under stigande förundran.
    I det första brevet berättade en flicka, som vid olyckstillfället varit passagerare i en spårvagn på Skånegatan, hur hon upplevt händelsen. Hon skrev ungefär så här:
    ”En svartklädd tant sprang plötsligt ut ur porten och över gatan, antagligen för att hinna upp den spårvagn som jag satt i. Utan att se sig för kastade hon sig rakt ut i trafiken och det fanns ingen möjlighet för den beigefärgade bilen att stanna. Den beigefärgade bilen höll ingen överdriven hastighet. Jag och flera vittnen med mig anser, att det var den svartklädda damen som ensam orsakade olyckan. På platsen erbjöd jag mig att vittna till förmån för bilisten, men han tycktes inte förstå innebörden av mitt vittnesmål.”

Det andra brevet hade skrivits av en ingenjör som färdades i en Saab, i ytterfilen och i samma riktning som jag.
    Innehållet i hans brev styrkte flickans berättelse, och var dessutom försett med en avslutande kommentar som någon på Spannmålsgatan strukit under med rött:
    ”Jag är samtidigt glad att det inte var min bil som träffade damen ifråga. Jag höll nämligen på att köra om den beigefärgade bilen, så den drabbades skador skulle då troligen ha blivit ännu svårare.”

Jag lyfte blicken från de båda breven och tittade frågande på polismannen. Han sa:
”För vårt vidkommande är vittnesmålen avgörande för skuldfrågan. Vi har fått in flera telefonsamtal och ytterligare ett par brev som anser, att den gamla damen rusade rakt ut i trafiken utan hänsyn till omständigheterna. Vi betraktar henne som, i lagens mening, ansvarig för det inträffade.”

Jag var fullständigt paff.
    ”Men bromsspåren”, sa jag. ”Ni mätte ju bromsspåren på platsen! Jag måste ju ha kört för fort för att kunna stanna i tid inför övergångsstället!”
    Polismannen såg deltagande på mig.
    ”I rapporten betraktas era bromsspår snarast som ett tecken på hur sent ni upptäckte den springande kvinnan. Hon trängde sig fram bland ett flertal söndagsflanörer och parkerade bilar och rusade i verkligheten ut i gatan strax före övergångsstället. Vi har i det här läget ingen avsikt eller anledning att ifrågasätta det som ögonvittnena har berättat”.

Jag kunde inte tro att det var sant.
    ”Men”, sa jag, ”om jag nu är oskyldig, varför är jag då här?”

Om förhöret dittills varit en överraskning fick jag nu ett besked som jag upplevde som fullständigt häpnadsväckande:
    ”Vi har förstått att ni fick en del plåtskador på er bil, så det är vår skyldighet att ta reda på om ni har några yrkanden gentemot damen.”

Om jag hade några yrkanden?!?
    Jag, som kört över en försvarslös, sjuttiotreårig kvinna vid ett övergångsställe på Skånegatan?
    Hade jag några yrkanden mot den späda gamla damen som fått skrapsår på båda underbenen och som säkerligen utöver smärtor och rädsla fått köpa nya strumpor och underkläder – hade jag några yrkanden?!

Nej, det hade jag inte.

Frihet från efterräkningar fick jag genom breven från mina okända välgörare.     Känslan av skuld bär jag fortfarande med mig.

Känslan av att nu, ännu en gång, ha balanserat på gränsen till en katastrof var nästan outhärdlig.
    Den spontana reaktionen var att jag där, vid den regnvåta vägrenen i Toscana, lovade mig själv inför Gud och alla människor att aldrig mera köra bil.     Och att aldrig mer dricka alkoholhaltiga drycker.
    Och att aldrig mer lägga mig efter midnatt om jag visste att jag måste gå upp tidigt nästa morgon.


Mitt sinne fylldes av ett besvärande antal löften liknande dessa med resultatet att mitt illamående övergick i en oerhörd trötthet.
    Jag minns att jag stod med ryggen mot bilen när regnet plötsligt upphörde och en blek solskiva visade sig i den snåla gläntan mellan två blygrå moln.
    Min syster, som saknade körkort, smög upp bakom mig.
    ”Hur mår du”, sa hon nyktert.
    ”Som en före detta bilist”, sa jag och bekämpade en vilja att slita sönder mitt körkort och slänga delarna på platsen.
     ”Nu får någon annan köra”.