Jag minns när du visade mig hur man använde en ögonfransböjare. Du stod vid din spegel och sminkade dig, nedanför satt jag och plockade med dina kläder. Det var då man lyssnade på Spice girls och drömde att man en dag skulle bli som Baby spice. Jag kommer ihåg att du tar fram ögonfransböjaren och för den mot ansiktet. Minns att jag tyckte det såg farligt ut och skrek till. Du förklarade för mig vad den gjorde och hur man använde den. Det var första gången jag använde smink. Du hjälpte mig att applicera mascara och läppglans och jag fick låna ditt finaste halsband. Jag var mycket yngre än vad du var men du tog dig tid.

Jag kände mig så fin.
Jag var precis som du.

Något år senare var jag så stolt. Jag hade köpt ett mörklila nagellack och vi satt ute på uteplatsen och målade våra naglar. Dina naglar var mörklila och svarta. Mina var mörklila och silvriga. I skolan skröt jag om mina fina naglar ända tills det bara var en nagel som hade färg kvar. Ändå envisades jag med att inte måla på nytt tills det gamla var helt avskavt.


Sista gången vi träffades var det första du utbrast - " Fan vad snygg du är!"
Jag kände mig varm inombords och helt plötsligt blev jag tre centimeter längre. Min barndomsidol tyckte jag såg bra ut. Idolerna har kommit och gått under åren ändå kröp den där känslan ända in i märgen på mig. Vi diskuterade kläder, smink och smycken den kvällen. Jag hann inte riktigt säga hejdå när du for ut genom dörren utan hörde bara ett snabbt "Tingeling".


Du hade berömt och förälskat dig i ett av armbanden jag hade den kvällen. Dagen efter slog jag in armbandet och skrev en dikt som jag lade innanför bubbelplasten i den lilla asken. Det var meningen att du skulle fått den på din födelsedag någon vecka senare. Du hann aldrig få din present eller fylla år...

Nu sitter jag och målar mina naglar i mörklila och svart, precis som du gjorde. Lyssnar på Spice girls, böjer mina fransar en extra gång och tänker på dig.