Ett regnmoln täcker himlen.
Lämnar inga spår av det förflutna
Horisonten saknar sitt sträck
Regnet, diset gör sig omöjlig
Att behagas
Vägarna har smält ihop med marken
Bara minnen kvar.
Bara askan kvar från det som var
Bara mannen kvar med ett
Regntäcke, en utsliten sko och ett foto

Träden är nakna
Gräset färglöst
Havet är grått som om
dess själ har förgått
Ruiner, konturer av det som en gång varit
Det som ännu växer är
Håret på mannens huvud

Vandrar utan mål
Utan ambition
Benen säger ifrån
Men vägrar ge vika
Huden är förtorkad
Magen hungrig
Tystnaden gör ont i öronen
Det är som de har tappat sin funktion
Rösten förlorat sin uppgift

Vid kanten av det som en gång varit
Slår vågorna aggressivt i klipporna
Det är dags nu, viskar mannen
I litet hopp om protest
Till det som en gång varit naturen
Tystnaden besvarar honom
Försäkrar honom
Ena foten stampar längtansfullt i luften
Känner nästan vågarna som slår

Han ser på fotot
Av flickan som en gång levt men nu är precis som havet, träden och gräset
Flickans ögon läggs i minnet en sista gång
Innan han låter havet sluka det
Mumsa i sig det
.
Döden är bara början
Viskar han
Innan vinden slungar hans tunna kropp
Från marken
Ner mot klipporna

Flickans ögon
Det sista han ser innan havet tar emot honom som sin egen