Jag saknar min mamma, min älskade mamma.
Det är så orättvist att jag ska få leva utan henne.

Det sägs att tiden läker alla sår. Det stämmer inte. Man lär sig att leva med dom, leva med ärren efter skadan. Kanske är inte min smärta lika intensiv som den var precis efter hennes bortgång, men förlusten smärtar lika mycket idag ändå, och jag tvingas leva med den dagligen för resten av mitt liv. Det kanske låter motsägelsefullt, men på något konstigt sätt är det så.
Jag är inte lika mitt uppe i hela förlusten och och smärtan idag,
men den är lika hemsk. Skillnaden är att jag lärt mig att leva med den.
Vad jag däremot inte har lärt mig är nog egentligen att acceptera
att hon aldrig kommer tillbaka.
Det finns fortfarande hopp och drömmar om det,
om att detta bara är en hemsk mardröm.

Men ibland känns det tryggt
att jag har en vakande ängel
som existerar och gör gott.
Som skyddar mej mot allt ont.
Som bär mig upp mot verkligheten.
Och visar mig det som gått mig förbi.
En ängel som pratar när jag inte kan.
Tänk om en ängel kunde hjälpa,
när allt svårt samlas och vill ut.
Som hjälper mig att hitta min glädje.
För visst måste du finnas där någonstans?