Söndagen bjöd på samma strålande väder som lördagen och jag sjöng en stump fast duschstrilen vägrade att släppa från sig vatten annat än droppvis. Jag fick tvätta håret över handfatet och för att skölja det fyllde jag tandborstglaset gång på gång med vatten från kranarna av åldrad gulmetall.
Ett tag övervägde jag att ta med mig min nya kamera men beslutade till sist att avstå. Att vandra ensam på okända gator i New York med en så synlig turistfackla dinglande på magen kunde ju vara onödigt utmanande.
Prick klockan halv åtta klev jag in till Howard Johnsson’s och beställde en skinkomelett med tre baconskivor samt ett stort glas apelsinjuice av Marion som log vänligt och igenkännande mot mig. Vis av skadan avstod jag från den rostfärgade vätska som i menyn, med häpnadsväckande fräckhet, gick under begreppet ”kaffe”.

I bröstfickan på min brokiga sommarskjorta låg Lappen – den enda jag sparat av alla de erbjudanden om lysande affärer jag fått under de första dagarnas promenader i New York City.
Reklam för snaskiga toplessbarer var oftast förekommande; en ynka drink påstods vara det enda man måste inhandla för att få njuta åsynen av de naknaste och sexigaste damerna på Manhattan. För säkerhets skull hade man avstått från att nämna vad den ynka drinken kostade.

På min sparade lapp stod det kort och gott att det var lagertömning i en konfektionsfabrik på 9:e avenyn. Där kunde man om man bara pallrade sig dit i tid få en kvalitetskostym för fantastiska 99 dollar + skatt, med reservation för eventuell mellanförsäljning. En dollar kostade vid tillfället ungefär en femma så hela kalaset skulle stanna under 400 svenska kronor
Portarna öppnades prick klockan elva och jag tänkte minsann hänga på låset.

”Tror du verkligen att det är sant” frågade jag Marion när hon kom med min nota. Hon tittade på lappen och ryckte lite på axlarna. ”Det är nog sant” sa hon sedan, ”men räkna med att det inte handlar om årets tyger eller modeller”.
Vem bryr sig för det priset, tänkte jag när jag, iförd mina nya Florsheimskor, anträdde promenaden till konfektionsfabriken. Klicketiklack, klicketiklack lät det om dem när jag tog 45:e gatan österut för att leta upp den 9:e avenyn.

New York skall ju vara staden som aldrig sover. Soliga söndagsmorgnar var kanske undantagen som bekräftade regeln för under den första delen av min vandring var jag helt ensam på gatan.
En cyklist, en taxibil och en blåvit polisbil kunde jag skönja på avstånd när jag passerade den åttonde avenyn men när jag en stund senare ställde stegen söderut på nian ekade ljudet från mina klackar åter ensamt mellan husfasaderna.
Efter en stund kändes det nästan lite kusligt och jag stannade och vände mig om flera gånger för att övertyga mig om. att ljuden inte kom skapades av någon illasinnad förföljare.

En alltför livlig fantasi är ingen tillgång när man vistas i okända miljöer. Här var staden ganska nergången och husen sällan högre än fem våningar. Flera av dem stod sedan länge tomma att döma av flagnande fasader samt förspikade eller sönderslagna fönsterrutor. En polisbil smög tyst och långsamt upp bakom mig och de båda svarta poliserna granskade mig ingående innan bilen fick upp farten och drog vidare söderut.

Jag gick och gick och gick.
Kvarteren i amerikanska storstäder har ofta en storlek som vi sällan eller aldrig upplever i Sverige, det föreföll ibland vara en halv mil eller mer mellan tvärgatorna.

Den konfektionsfabrik jag sökte låg, om jag minns rätt, i en fastighet som sträckte sig hela vägen från den åttonde till nionde gatan. Klockan närmade sig nu halv elva och att döma av den folktomma gatan tycktes jag bli en av söndagens allra första kunder. När jag passerade elfte gatan såg jag fortfarande inte någon som föreföll vara på väg till samma mål som jag.

När jag äntligen kom fram till den adress som stod på min lilla lapp var jag övertygad om att jag hamnat fel.
Fastigheten var en evighetslång tegelbyggnad på fyra våningar med fönster som var täckta av sot och smuts. I mitten av huskroppen fanns en rejält tilltagen portöppning försedd med två jättelika, svartlackerade trädörrar som dels var stängda, dels saknade handtag.
Jag tittade på mitt armbandsur. Det var drygt tjugo minuter kvar tills försäljningen skulle starta. Det fanns inte en enda kund, utom jag, inom synhåll.
Jag ställde mig att vänta.

När det gått närmare fem minuter fylldes nionde avenyn plötsligt av en lekfull sunnanvind som lyfte pappersskräp och torra löv från rännstenarna samtidigt som den fick det att knarra till i de svarta trädörrarna.
Jag tryckte mjukt på den högra av dem, och se! Den öppnade sig genast villigt så att jag, dock med viss tveksamhet, kunde passera in i portgången.
Denna var mörk och lång, säkert uppemot trettio meter.
Den visade sig sluta på en jättelik, asfalterad gårdsplan som omgavs av fasader och fönsterrutor som överraskade mig med att vara både rena och prydliga.

Allra längst in till vänster på gårdsplanen upptäckte jag en väl använd skylt som informerade om att det var ”Factory Sale Today!” och intill denna stod en mycket elegant klädd ung man och blossade på en lilafärgad cigarett.
Mager som en sticka var han, trots att han bar väst under sin knäppta kavaj. Hans hår var korpsvart och samlat i en liten prydlig svans på nacken. I knapphålet bar han en blå nejlika över en liten diskret namnskylt som jag upptäckte senare och som berättade att han hette ”Mort”.

”Så underbart att höra ljudet av klackar från dagens första kund!” ropade han till mig redan innan jag nått fram till honom.
”Jag trodde jag gått fel”, svarade jag.
”Oh, nej nej nej”, pep Mort forcerat samtidigt som han släckte den lila cigaretten i ett runt litet askfat med lock som han därefter gömde bakom försäljningsskylten. ”Ingen aska på marken, nej fy då, det skall vi inte ha” fortsatte han och räckte mig handen.

Jag hann lägga märke till att han hade lackerade naglar innan han halvviskade, som om han avslöjade en statshemlighet,
”Välkommen hit denna sällsynt vackra söndag! Det är jag som är Mort! Mort som i Mortimer, förstås! Det är jag som har glädjen att få visa Er vår enastående konfektion!”
”Jag heter Carl-Erik”, sa jag och fattade hans hand. Det kändes som att sticka fingrarna i en nyjäst vetedeg.

”Välkommen Carl, får jag kalla dig Carl? Carl-Erik låter så långt och så omständligt, nästan byråkratiskt och alienerande, eller hur? Tänk, jag tycker att egennamn skall vara korta och bekväma, men samtidigt varma och mjuka och ligga väl i munnen, som Carl, Carl, Carl” avslutade han lite drömmande.
”Mort” tänkte jag och sökte förgäves efter värme och mjukhet i den bokstavskombinationen.
”Men, kom in, kom in för allt i världen!” sa Mort med en inbjudande gest mot trapphuset Inte bryr väl vi oss om att klockan ännu inte är elva!”

I det ögonblicket kände jag mest för att vända och springa. Men karlen verkade ju trots allt mer besynnerlig en skräckinjagande. Och jag var oerhört nyfiken på om det verkligen var möjligt att köpa en bra kostym för bara 99 dollar. Så jag följde honom två trappor upp och hamnade i ett klädlager så oerhört stort att jag saknar ord att beskriva det.
Överallt i detta gigantiska rum, på fyra nivåer under det höga taket, hängde det rader efter rader efter rader av klädesplagg. Det var svarta kostymer, gråa kostymer, kostymer i olika kulörer. Dubbelknäppta kostymer, enkelknäppta kostymer, kostymer med och utan väst. Det var tunna sommarkostymer, grova vinterkostymer och kostymer i mönster och färger som skvallrade om såväl vår som höst .

Mort trippade målmedvetet framför mig på det grova brädgolvet samtidigt som han med små gester pekade ut de nya desängerna inför hösten; det där var tyg av Honom och skärningar av Henne, den där modellen stoltserade med effektsömmar i kompletterande färger och knapparna, Carl! Titta på knapparna!
De har såväl synlig som dold infästning, är det inte chickt så säg!

På vår väg till de plagg som var reserverade för dagens försäljning passerades vi av två andra säljare, praktiskt nog på sparkcyklar och lätt igenkännbara på att de rullade fram med måttband kring nacken.
Det hela var lika overkligt som en film av Jaques Tati eller Charlie Chaplin.

Plötsligt tvärstannade Mort, slog ut med båda armarna och log med hela ansiktet.
”Voila, Carl!”, ropade han triumferande, som om han själv ända till nu varit rädd att drunkna i denna ocean av osålda kläder. Så lade han huvudet lite på sned och tittade värderande på mig. Jag lade märke till att hans ögonbryn och fransar var både välansade och oklanderligt sminkade. Han log uppskattande och sa: ”Du har en lätt storlek, Carl, det kommer säkerligen bara att vara byxlängden vi behöver åtgärda. Har du funderat över någon särskild modell eller färg?”
”Nä, egentligen inte”, sa jag dröjande. ”Jag hade nog räknat med att vandra runt och se mig omkring och…”.

Mort avbröt mig genom att plötsligt lyfta sin vänstra hand med ett långt pekfinger riktat mot himmelen. Solen fick hans nagellack att glänsa och jag upptäckte att det hade en svagt rosa nyans.

”Jag tror jag har det!

Nr 22430 B! Fiskben, med en grundkulör som pendlar mellan café au lait och mildaste, mildaste brunt. En perfekt hyllning till en tidig höst, när värmen fortfarande dröjer kvar i Gramercy Park och de första singlande löven knappt nått marken.
Låt mig plocka ner en kavaj, om så bara för att vi skall enas om färg och storlek!”

Med hjälp av någonting som var misstänkt likt en båtshake lyckades han kroka ner en kostym som såg betydligt mindre konventionell ut än jag tänkt mig.

Han tolkade mitt ansiktsuttryck och sa hastigt:”Nej, Carl! Nej, nej, nej! Säg ingenting ännu! Känn först på kvaliteten! Det är ren, ny ull med bara så mycket acron att vi med gott samvete kan sälja den som skrynkelfri!”
Snabbt lösgjorde han kavajen från galgen och hängde den utanpå min kulörta sommarskjorta. Resultatet var skrattretande smaklöst och Mort lyfte handen till sin halvöppna mun.
”Milda madonnor, måtte ingen ha sett mig! Sitt in i provrummet där, Carl, så kommer jag om ett ögonblick!”
Därefter försvann han halvspringande från platsen. Jag tog av mig kavajen och hängde tillbaka den på galgen. Då återvände Mort med en lätt rodnad på kinderna och en bunt skjortor i famnen.

”Får jag fresta ditt tålamod genom att be dig byta till den här ” sa han bedjande och räckte fram en chokladbrun skjorta. Lite road var jag allt så jag gjorde honom till viljes. Snabbt trollade han fram en sidenglänsande slips, mönstrad med höstlöv i olika nyanser. När han därefter åter hjälpte mig på med kavajen såg jag det han hade sett, en mycket smakfull färgkombination som verkligen klädde mig ypperligt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Hel och ren har alltid varit min strävan, möjligen med ordet diskret som dolt ledord.
Mort var så nöjd med resultatet att hans ögon tårades. Ett par välsittande byxor i samma eleganta tyg plockade han fram under en annan kavaj. ”De är sidenfodrade till strax nedanför knäna” sa han förtjust när han räckte fram dem. De var inte upplagda och jag fick veta att uppläggningen ingick i priset om jag klarade mig utan uppslag. ”Och visst gör du det, Carl! Uppslag är för dem som samlar på grus, och det klarar vi oss perfekt utan!”

Någon minut senare var byxan mätt klippt och upplagd med hjälp av ett dubbelsidigt klisterband som Mort pressade på plats med ett hett strykjärn.

Jag tittade mig i spegeln.
Mort log med hela sin spensliga kropp.
”Och Carl, lägg särskilt märke till de smakfullt snedställda ficklocken, som lägger en liten klädsam mask över höfterna och framhäver dina, ståtliga, breda axlar. Guuud, vad du är tjusig, Carl!”

”Vad vill du ha för skjortan och slipsen?”, frågade jag och Mort funderade ett ögonblick innan han sa att han kunde låta mig få ”hela outfitten” för 110 dollar, plus skatt. ”OK!”, sa jag och så klickcklackade jag med honom bort mot en liten kassadisk där de andra säljarna stod sysslolösa. Mort rynkade lite på näsan över ljudet från mina klackar.
”Kanske bör du överväga att investera i ett par snygga loafers? De där skorna brukar vi kalla ”middle class shoes” – ett sätt, kanske en liten smula vulgärt, för medelklassen att väcka uppmärksamhet. Jag kan ge sig adressen till en butik strax bortom Times Square som är specialiserad på fotriktiga modeller. Lite högt prissatta är de kanske, men kvalitet har ju alltid sitt pris.”
”Vad menar du med lite högt prissatta?”. frågade jag.
”Tja, ungefär som två av våra reakostymer” svarade Mort med en liten blinkning.

”Tänk, jag var övertygad om att här skulle vara massor av kunder”, sa jag medan Mort kärleksfullt vek ihop min nya kostym kring ett antal silkepapper och placerade den i en prydlig kartong.
”Äsch, det finns massor av lagertömningar här i sta’n, som är minst lika attraktiva som vår. Säljer vi trettio kostymer idag blir vi jättenöjda. Det rör sig endast och allenast om utgående plagg, förstår du Carl, och vi får extra hög provision för att vi offrar några söndagstimmar på att hjälpa till att sänka lagervärdet.”
”Extra hög provision, vad betyder det”, sa jag nyfiket. ”Femtio procent skattefritt” viskade Mort och såg sig samtidigt lite misstänksamt omkring, som om han misstänkte att det kryllade av skattmasar i gångarna. ”Vår fasta lön är rent ut sagt usel så du kan tro att de här knäcket är attraktivt!”

Kvittot han gav mig slutade på strax under 120 dollar, skatten inräknad. Snyggt och prydligt angavs även ordninariepriserna som visade att jag sparat närmare trehundra dollar på affären. Med kartongen i handen tackade jag Mort för god service och stack till honom en extra tia.
De båda andra försäljarna smålog avundsjukt.
Mort, däremot, följde mig på sitt trippande sätt mot utgången. Han lutade sig förtroligt mot mig och halvviskade:
”Dina skor, Carl, dina skor…
Varefter han vände på sin betydligt tystare klack och återgick till butiken

I trappan ner mötte jag ett sällskap på fyra personer som tittade uppskattande på min kostymkartong.
”Bra”, sa en av dem. ”Då var det rätt, i alla fall! Vi trodde vi hade gått fel!”

På gatorna utanför konfektionsfabriken var det nu avsevärt mera liv och rörelse. Äldre par trängdes med unga, glada barnfamiljer och de flesta tycktes vara på väg mot hamnområdet vid Hudsonfloden.
Jag följde en ingivelse och valde samma väg.
Målet för dessa söndagsvandrare visade sig vara Circle Line Tours – ett rederi som är mest känt för att visa Manhattan från sjösidan. ”Lagom turistnöje före lunchen” tänkte jag och klev ombord.

Vädret var strålande, guiden var påläst, underhållande och humoristisk och pekade ständigt ut nya vyer att fotografera. Särskilt minns jag hur han beskrev en av broarna - jag tror det var Brooklyn Bridge:

"Den här bron tog hela fjorton år att bygga Den invigdes med stor pompa 1883 och är fortfarande ett av ingeniörskonstens verkliga underverk. I många år var den världens i särklass längsta hängbro och den gjordes möjlig av alla dessa vajrar som ni kan se. För att lyckas med konstruktionen användes så mycket vajrar att det är omöjligt att föreställa sig det. Som en liten men intressant liknelse kan jag säga att om man tog alla dessa vajrar och lade dem på rad efter varandra så skulle, ja då skulle, ja då skulle hela bron rasa!"

När jag fylld med nya kunskaper klev iland fyra timmar senare hade jag köpt tre engångskameror och fyllt dem med bilder.

Då, och när jag senare granskat resultaten av min fotokonst, har jag förbannat att jag beslutade lämna kvar min nya, fina systemkamera på hotellet.

(Den här kostymen skulle komma att bli mitt favoritplagg under de kommande åren och jag fick ofta komplimanger för den, vilket verkligen inte hör till det vanliga när det gäller mig och kläder.
Ett undantag utgjordes dock av en högdragen konfektionsförsäljare i en elegant butik på Picadilly i London. De skyltade med en kostym som till snittet erinrade om min och jag kunde inte låta bli att fråga vad den kostade. 329 pund blev svaret, det vill säga drygt tre och ett halvt tusen svenska kronor i dåtidens penningvärde.
”Jösses!” reagerade jag. ”För det skulle jag kunna få tio kostymer som den här, som jag köpt i Nedw York!”
Butiksbiträdet granskade mig från topp till tå och genmälde:
”Det tror jag alldeles säkert!” Den gången blev det ingen affär.)