Nick satt som förstenad på sätet och visste inte vad han skulle göra. Hade han inte raderat hennes nummer när hon gjorde slut? Vad ville hon egentligen? Mobilen fortsatte att ringa men han kunde inte förmå sig att svara. Vad hade hon att säga honom som hon inte kunde säga till någon annan? Och varför? Han var inte längre en del av hennes liv, så varför ringa honom nu?
Mobilen tystnade och ett nytt meddelande lyste upp den fortfarande svagt lysande displayen:
1 missat samtal – Diana
Det var skrämmande. Nick kände sig riktigt illa till mods. Han fortsatte stirra på den lilla texten tills skärmen mörknade och till slut slocknade. Bussen var nu framme vid hans hus och han hörde busschauffören ropa:
- Nick! Ska du av?
Nick tog sin väska och lade mobilen i fickan. Han gick längs gången och förbi busschauffören som gav honom en frågande blick. Han gick ut ur bussen och in i huset och gick sedan direkt upp till sitt rum. Han tittade in i spegeln ovanför sängbordet och såg att han var blek som ett lakan. ”Fan”, tänkte han. ”Jävla Diana.” Han lade sig ner på sängen, med jacka och allt och försökte få huvudet klart. Han ville inte ha något med henne att göra längre, han visste att hon var en hjärtekrossare. Han älskade Elise. Det kunde inte ens Diana ändra på, det var bevisat. Helvetet skulle frysa till is innan han gav vika för henne. Hon var en parasit, ett gift. Nick tog upp mobilen ur fickan. Den lilla texten som visade att Diana hade ringt var fortfarande kvar. Han klickade bort den och gick in i telefonboken. Han gick neråt tills han hittade hennes namn. Han höll pekfingret ovanför raderknappen och skulle precis ta bort hennes nummer för gott när han fick en annan idé. Han gick in på Ändra Kontakt och raderade hennes namn. Sedan skrev han. När han var färdig stod det:
VARNING - SVARA INTE!
Han ändrade ringsignal också, så att hon fick en egen. Och som på kommando, precis när han hade gått ut ur menyn och skulle lägga ifrån sig den på nattduksbordet, började mobilen vibrera igen. På displayen stod det:
Inkommande samtal – VARNING – SVARA INTE!
Den här gången klickade Nick på Upptaget och lade ifrån sig den på nattduksbordet igen. Han skulle inte svara henne. Han visste bättre än så.

- Nick! Maten är klar!
Nick slog upp ögonen. Han hade somnat där han låg.
Han tog av sig jackan, det började bli lite varmt, och kollade mobilen. Ingenting nytt. Han kände sig lättad över att Diana inte hade försökt nå honom igen, det var verkligen obehagligt när hon ringde.
Han gick ner till köket. Middagen gick ganska snabbt, hans mamma hade gjort renskav, men precis när han var klar och skulle lägga ifrån sig tallriken på diskbänken sade hon:
- Just ja, Nick, jag skulle ju berätta att en av dina vänner ringde tidigare. Hon ville att du skulle ringa upp.
Nick stelnade till. ”Hon”…
- Vem var det? sade Nick och försökte låta obesvärad.
- Jag tror att hon hette Elise, sade mamma.
Pust.
- Okej, jag ringer henne direkt, sade Nick och gick upp för trappan in till sitt rum.
Han tog upp mobilen och slog Elises nummer.
”Piiip. Piiip. Piiip.”
- Hallå?
- Hej, det är Nick.
De pratade i ungefär en kvart innan Elise sade:
- Du borde nog vara lite extra försiktig med Diana, jag tror att hon är ute efter dig. Hon ringde mig idag, bara det är förresten konstigt, vi pratar inte ens med varandra längre. Hon undrade varför du inte svarar på hennes samtal.
Nick blev kall inombords.
- Vad sa du till henne? Undrade han.
- Jag sade åt henne att om du inte svarar vill du helt enkelt inte prata med henne, sade Elise. Jag tillade också att jag inte var förvånad.
- Du har helt rätt, det vill jag absolut inte, sade Nick. Och du, jag tror att det är bäst om jag berättar för mamma om oss, att vi är ihop, tillade han.
- Självklart, det behöver du inte fråga mig om, försäkrade hon.
De pratade i ytterligare tio minuter och sedan sade Elise att hon måste sluta. Nick tittade på klockan. Kvart i sju. Han hade en extra svår kemiuppsats som han måste vara klar med på fredag och ett matteprov imorgon så han satte sig vid skrivbordet och började plugga.

En och en halv timme senare satte han sista punkten på uppsatsen och förklarade pluggandet nog för ikväll. Under tiden han jobbade hade telefonen pipit till tre gånger av dåligt batteri så han satte den på laddning och bestämde sig för att ta en dusch. Medan han duschade slog det honom att Diana aldrig sade till någon av sina ”pojkvänner” att hon älskade dem. Inte vad han visste i alla fall. Men han visste ju vad det berodde på; hon älskade dem inte. Egentligen var det lite sorgligt. Om hon bara kunde hitta någon hon verkligen brydde sig om och hålla fast vid honom skulle hon nog känna sig mycket tryggare och lyckligare, och vara mer uppskattad som person. Som det nu var såg alla henne bara som en opålitlig hora, vilket faktiskt var exakt vad hon var.
Nick gick ut ur duschen och fick syn på klockan. Oj, hade han duschat i en halvtimme? Han klädde på sig och gick upp till sitt rum igen. Trevligt, ett sms från Diana;
”Nick, varför svarar du inte? Är du fortfarande ledsen för att jag gjorde slut? Det är jag också. Kan vi inte glömma det och börja om på nytt? Snälla, svara. /Din Diamond Girl”
Nick hajade till vid synen av hans gamla smeknamn på henne. Hon kom ihåg.
Men vad som verkligen oroade honom var att Elise hade haft rätt. Diana var ute efter honom. Och en obehaglig känsla i magen sade honom att hon inte skulle ge upp i första taget.
Han klickade bort sms-et och gick och lade sig tidigt. Men han kunde inte somna. Han kunde inte få bort den där gnagande känslan av att Diana var på väg att förstöra allt han hade byggt upp sedan den där hemska dagen hon dumpade honom. Och om han föll skulle Elise göra det också. Det fick inte hända.
Plötsligt började mobilen vibrera igen. Han hade slagit på ljudet igen när han satte den på laddning så nu spelade den upp Dianas ringsignal i takt med vibrationerna.
Nick lät det ringa.