Han var en stackars överårig fjant

som inbillade sig vara intressant.

Varenda dag han gläntade så käckt

på dörren till sitt trötta intellekt

i hoppet att på så sätt kunna vinna

uppskattning av en länge älskad kvinna.

Men hon var minst sagt föga imponerad

när han, sin vana trogen, mjukt verserad

berättade i välavvägda strofer

om döda skalder, gamla filosofer

och all den svårgripbara litteratur

som trängdes i hans huvuds fatabur.

Han fortsatte dock ihärdigt att snacka

och märkte inte när hon tog sin jacka

och uttråkad tog kurs direkt på dörren

och gick sin väg. Men ändå inte förr än

hon tömt en flaska dill och vitlöksdressing

mitt i hans älsklingsbok av Doris Lessing.

Tyst granskade han bokverkets förvandling

och sa: "Det var väl ingen Nobel handling?!"

varpå han reste sig och gick mot köket

där han till sist, väl dold i kylskåpsstöket

fann en rejäl bunt fransk blekselleri.

Och vad som hände sedan anar ni.

För satt han inte där, den gamla token

och slickade bort dressingen ur boken!

se'n rapade han ljudligt men diskret

och sade till sig själv: "Jag visste det!

Det går ju lika bra med selleri!

Det hade Sven Melander rätt uti!