Marken var vit, det var vintern som hade kommit. Staden var täckt av snö och det som glömdes bort av människorna gömdes ända fram till våren. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt med kylan, den envisa kyla som bet sig fast och gjorde kinderna röda. Den envisa och hemska kyla som förstörde hela kroppen om man inte hade ordentliga kläder på sig. Den jävliga kyla som bara kunde försvinna om två kroppar möttes.

Nu när vintern var här blev allt mycket mörkare, dagarna kändes långa och kvällen började krypa fram runt tre tiden på eftermidagen. Jag minns att du sa att denna vinter kändes ovanligt ljus. Jag tror att du syftade på att vädret hade varit bra, och att vi hade haft turen att få många dagar med sol.

Trots solens strålar trängde kylan igenom, min kropp blev kall och jag frös om fötterna. Mina stickade yllestrumpor hjälpte inte, och inte heller de oändligt många koppar med rykande varmt te som jag drack. Det fanns bara ett sätt att klara den envisa kylan.

--

När två kroppar möts värmer de varandra och den kyla som vintern fört med sig har inte en chans i världen.

--