Jag sitter här och funderar
om det är utav något fel
att ständigt önska mer?
Inte om tidens begynnelse
som kunde gett mig ett minne
eller om de torkade tårar
vilket jag önskade kunde försvinna.

Nej utav framtiden
vilket ställer sina krav
-jag är inte rädd för döden
men jag är rädd...
Rädd av att missa ett tillfälle
där jag kunde önskat mer
Det är min boja- mitt koppel
till vad vissa kallar välsignelse
-ÅH min jord, mitt liv

Vid dimmans slätstrukna kappa
så infinner sig bödeln stor
han önskar mig en trevlig resa
och skickar sedan mig vidare
till en annan ort........
av eld, av bågar, av förmultna tankar
vilket har växt till en exotisk skog,
som nu brinner i en väldig eld
att enbart den- min själ förtär


Jag vet redan nu, att min död kommer vara
skapad av mina barndoms steg mot det sköra
En värld vilket var skapt för att höras
Det trodde jag medan jag spottade ut dem
på den vilket skrek åt mig- Din jävla drömmare.