Jag ville be en bön
men det blev bara tårar

Jag ville bära er börda
men vet att det inte går

Jag ville baka, städa, handla eller vilken annan praktisk vardagssyssla som helst
men bor alldeles för långt bort

Jag borde gjort så mycket hemma
som inte blev gjort, då mina tankar ständigt gick till er

Det jag ville mest av allt
var alldeles omöjligt att utföra
Jag ville dra tillbaka klockan, få allting ogjort
Låta er son och broder leva
Men en sådan makt besitter jag inte

Ingen ska behöva uppleva det som ni har gjort
Allra minst ni
Ni är alldeles för godhjärtade för att uppleva det ni gör
22 år är ingen ålder man ska dö i
Och definitivt inte i en brand

Jag vill ge livet tillbaka
Men ibland känns det som att det enda jag har är mitt skrivande
Och då oftast det tonsatta
Jag har redan gett er detta
Men det känns så lite
Fattigt

Den enda lösningen jag kommer på är att bli en solitär
En eremit
Isolerad från allt och alla
Att inte känna något för någon
är det enda sättet att slippa en sådan smärta ni upplever

Men att välja denna väg är detsamma som att avsäga sig sin mänsklighet
Och än värre avsäga sig det som gör oss till Guds avbild

Ett liv präglat av kärlek är ett liv som kan göra ont
Fruktansvärt ont!

Men mitt i er sorg önskar jag att ni kan få känna den oändliga rikedom som ni lever i ändå
En stor familj är en familj som valt bort livet som solitär
Som valt ett liv som kan göra ont
Som valt ett liv som är rikare än alla materiella rikedomar världen kan uppbringa

Min förhoppning är att ni på sikt kan gå vidare
Med vördnad minnas den familjemedlem som berövats er
Världen har blivit en kallare och mörkare plats
Kanske Gud behövde en ängel till, vad vet jag?!

Men jag önskar att de tårar jag fällt för er skull,
och de ord och toner jag skrivit,
skall kunna förvandlas till en strimma ljus
En stråle hopp
Mitt i sorgens bråddjup