forsen sköljer över mina svältande öron och slår rot i mig.
jag får inte jäkta, inte nu när jag känner din andedräkt så nära och så varm.

i mitten av april, när du är vackrare än tusen ord tränger du dig igenom mina mönster och stänger av bruset.

nu står hon vid kanten och pekar och greppar efter ord som inte hörs, inte finns, inte räcker till. för hon har glömt. alla har glömt det jag söker.

hon skiljer sig från mängden till en början, hon som trampar på dina ängar.
på dagarna gror hon som en pest i våra hjärtan men på natten när hon famlar i mörkrets famn stannar allt för en stund.
låt lågan svalna och tänk.

jag finner dig när jag söker dig, jag söker dig när jag inte finner mig.