Det är alltid doften,
det är så viktigt.

Doften av hår och doften av hud och doften av dig, ja, alltid är det med doften man beskriver kärlek.

Tindrande skimrande djävla ögon
som alltid är glada, såklart,
alltid lika älskande

Eftersom vi aldrig är annat än glada, eller hur, bara vi har varandra?

Det är händers rörelser över axlar och rygg
och läppar och hals och allting
som är så sensuellt
så vem fan som helst kan känna.

Alltid.

Jag vill inte ha mer.
Jag vill ha det som är bränt och rosslar när det andas.
Det som inte luktar
någonting trevligt,
det som fått ögonen bortbrända.
Som skär sig på barntänder, änglahår,
ja du vet vad jag menar.

Du kanske inte vet det alls. Men förstå,
försök att förstå,
jag är så trött på kulisser.

Efter mig är det bara mätta orkidéer och man ser var jag har klättrat och klöst, du kommer aldrig att fånga min cancer.