Låt mig få slippa.
Slippa alla tankar som brottas i mitt huvud.
Dag ut och dag in.
De tystnar aldrig.

Inte ens i sömnen tycks de vara tysta.
De lämnar mig aldrig ifred.
De vänder och vrider.
På allt.
Till slut är jag en knut utan ändar.
Trasslig. Olöslig.

Det är jag.
Det är jag och mina tankar.
Mina tankar och jag.

Är det mig själv jag ser i spegeln?
Tveksamt.
Det är inte min blick som reflekteras.
Det enda jag ser är en stor knut.

En knut av tankar.
Lögner.
Ångest.
Total jävla känslomässig tomhet

När blev det jag?

(Taget ur min dagbok 11-12-10)