Alla har flyttat,
ensam är man kvar,
gungar vid sandlådan,
försöker leka snällt.
Med okända barn,
som just flyttat hit.
Men sanningen finns
bakom de låsta dörrarna.
Där gapar tomma utrymmen,
där det förr var fyllt av prat,
skratt och gråt, och men på
natten råddade även tystnad.

Kära vänner,
blir bortglömda minnen.
Tiden bara går och går,
det kan inte stoppas,
det går bara att vänja sig
och leva med det.

Men man lär sig av livet,
inget kommer att vara som
förut. Allt förändras.
En sekund, en minut, en timme,
en vecka, en månad eller ett år.
Allt har inverkan på den miljö
man lever i.

Solen skulle just stiga ner ifrån
sin piedestal, säga god natt och
krypa till kojs.
Alla färger på himlavalvet flödade så
perfekt in i varandra. Så tidlöst.
Även om klockan var 9 så var det
ännu ljust ute, portdörrarna stängdes
inte än.

Man hörde skratt på gården.
Eller i alla fall det som ekade efter vad
som förut varit mitt hem.
Men imorgon var det min tur. Min tur att flytta.
Och även om det inte var långt,
så visste jag att det här var det sista.
Att det här var slutet. På den ljuva tiden.

Slut på skratt och gråt. Nu skulle vi skiljas åt.
Men den enda som var kvar utom
mig själv, var ännu en liten flicka.
Det var inte hennes tid att lämna än.
Hon skulle stanna kvar lite till, I barndomens
ljuva omfamning.
Vi stannade uppe hela natten, sa ingenting,
utan lät tystnaden prata för sig själv.
Men avsked går inte att skjuta upp.

Solen steg upp igen, snart nog.
Skuggan av månens vackra ljus
fanns inte kvar. Men med soluppgången
skulle även jag försvinna. Flickan ville ännu
inte släppa taget om mig.
Det var ju bara vi två kvar.

Tårarna vällde upp, inga ord sades.
För även om vi träffas igen,
skulle vi aldrig vara närmare än förut.
Närmare än såhär kommer man inte.
Och i de sista stunderna så lät jag
tårarna flöda fritt. Flickan grät hysteriskt.
Vi skulle ju aldrig träffas mer.

Då tog jag hennes hand och tillsammans
såg vi ut på den lekplats som delat i så
många år och i ett ynka ögonblick kunde vi
som i en underbar illusion se det som varit.
Alla som varit våra vänner, vi lekte på alla gårdar
och gungade på alla gungor. Snodde körsbär
och hade oss.

"KRISTINA!" Ropade mama,
hon sprack drömmen. Tårarna flödade nu mer
än någonsin. För nu sjönk det verkligen in,
att ingen längre var där.
Ingen Sara väntade på mig längre vid vinbären,
Ingen Sally vid rutschkanan,
Ingen Jakob ropade på mig med sin skånska dialekt.
Ingen Klara, Lisa eller Cherihan att leka med.

Insikten sjönk djupare och mardrömmen
blev verklighet.
I det ögonblicket visste vi,
allt hade klarnat.
Jag släppte motvilligt flickans hand
och gick emot mama.
Flyttbilen hade tagit allt, bara vi
skulle till det nya stället.
Jag torkade bort tårarna,
för nu visste vi. Flickan och jag.
Vi visste att även om vi skiljdes åt och
även om vi aldrig sågs igen,
skulle vi alltid ha minnena. Och
även om man inte mindes,
så har ändå denna tid existerat.
Även om allt gömmer sig i bakre delen
av min hjärna, så förblir vi barndomsvänner för alltid.

Mama tog tag i min hand
och föste in mig i bilen,
Flickan grät fortfarande och
när bilen började åka,
så sprang hon med en bit,
men till slut gav hon upp.
Men i svängen ut ifrån vår
gamla parkeringsplats hörde
jag en pipig röst skrika,
"Glöm inte, minns allt!".

Bilen körde sakta ut ifrån mitt gamla område,
flickan syntes inte längre till,
hennes rop tynade bort i den ilande vinden.
Och ju längre bort bilen åkte,
ju mer förstod vi.
Flickan var nu ensam, utan någon.
På en lekplats med främlingar.
Jag var ensam på en ny gård,
utan vänner.
Men vi torkade bort våra tårar
och gick emot allt det nya,
redo att acceptera med öppna armar.

Och även om det här var länge sedan så minns jag
fortfarande den tiden, jag längtar så tillbaka.
Men livet går vidare och det gör även jag. Men löftet
till den där flickan är färskt i minnet
och var än hon är idag eller någon av mina gamla barndomskompisar,
så finns det ett ömsesidigt förstående oss emellan.
För vi vet. Vi minns. Att det var där barndomen slutade.