På tolv år har jag slitit ut tre kontorsstolar, två datorer och en marknadsföringsansvarig som hette Hanna. Hon talade regelbundet med en snubbe som jobbade hos en av våra leverantörer och föll för honom istället via telefonen. Det efter att jag hade spelat ut hela mitt breda register med nattliga fylleförklarningar om hur mycket jag älskade henne. Vilket intryck hela min ”persona” måste ha gjort. Jag är nog mer tragisk än vad jag tror.

Jag är också inne på min fjärde tjänstemobil för den första blev för gammal, den andra söp jag bort och den tredje sålde jag via blocket för att jag hade spelat bort alla pengar på hästar. Sen anmälde jag den stulen men ingen har kommit på mig ännu. Ingen har synat mig fastän allt mina uppenbara missdåd borde ha synts på mils avstånd.

Nu för tiden finns två roliga saker att göra på jobbet. Det första är att onanera med olåst toalettdörr i hopp om att någon ska glömma kolla om kolven visar rött för att sedan slita upp dörren och se mig med ett praktstånd i näven. Det andra är att sätta sig vid bordet med en kopp kaffe på frukostfikat och skåda när MILF:en på ekonomi äter banan. Det får mig att fantisera ihop massa historier men i den bästa av drömmar är det just hon som sliter upp toadörren.

Det var längesedan jag kände någon slags glädje överhuvudtaget. Senast var nog i somras när jag träffade på några postmoderna hippies på Roskilde. De hade armarna fulla av Mumimtrollstatueringar och bjöd på röka. Vi började prata musik och alla vi tre hade Explosions in the sky som favoritband. På mitt USB-minne hade jag hela bandets diskografi och vi satt uppe till dess ljusnade. Vi pratade lite i början men till sista satt vi bara där. Stenade. Förstenade - av en gemenskap vars embryo inte ens var påtänkt några timmar innan.

Det är de dåliga dagarna som äter upp de bra. Ställer dem i skymundan vinklar in solkatter i ögonen. Jag har en tjej. Jag älskar henne. Tror jag.