Jag tar upp en kaffekopp
Och sätter den mot munnen
Dricker vant den bruna vätskan
Kommer långsamt i balans

Kaffet värmer mitt huvud
Jag kan tänka på något annat
Ett substitut för känslor
En medicin mot tomhet

Instängd i mitt mörka rum
Där jag slår spik i min själ
Kan jag röra allt och alla
Och skratta åt livets sjukdom

För ute i det stela ljuset
Finns ingen trygghet
Där luktar det bränt
Och alla tittar utan att se

Om jag inte vore blind
Skulle jag kunna se
Sjukligt gröna väggar
Runt mitt golv av glas

Sprickorna formas
Men kaffet är inte slut än
Hungern är tillfälligt mättad
Så jag tittar ner på mitt liv

Det är något som saknas
Jag vill gissa vad det är
Fast jag redan borde veta
Låtsas jag som ingenting

Livet klingar ostämt
Tonerna har fel rytm
Världen åker runt, runt
Runt mitt mörka rum

”Fokusera på ljuset”
”Det enda som är gott”
”Synd leder till mörker”
Klockan tickar högt

Det finns inga alternativ
Du får egentligen inte välja
Livets skendemokrati
Medicinen bestämmer här

Mörker ger tröst en stund
Sedan börjar det att ta
Och utveckla antikroppar
Mot kaffet som är slut