Jag rev ut de flesta sidorna som handlade om
dig, klippte sönder de snyggaste fotona och spred
ut allt som konfetti utanför porten. Varje gång
jag kom och gick från jobbet kunde jag se en
liten triangelformad del av ditt namn eller din
snyggskjorta bland höstlöven och vattnet innan
snön kom och täckte spåren av hur jag velat bli
av med dig på Belvedere Place. Jag byggde mina
drömmar kring dig som ett korthus och kåtstönade
så det flög runt som isärklippta foton för att
sen lägga sig bredvid min heder i närmsta
vattenpöl. Det är vinter nu och vår låt spelas på
radion igen men den handlar inte längre om oss.
Varje gång jag hör den tycks jag inte kunna
hålla tillbaka tårarna, värst är det när jag ser
The Pogues live på Olympia Theatre.
Sminket är smetat över hela kinderna när Shane
MacGowan fyllesnubblar fram över scenen och
försöker dansa med den unga tjejen som han sjunger
duetten med. Någon puttar mig och svär åt att
jag riktar långfingret mot Shane så jag fuckar
mot honom istället. När vi efter 5-6 dubbla
Jameson knullar skriker jag en svordom följt av
ditt namn. Klamydia är en blomma som blommar
på Irland och drar all kraft ut mig. Mina läppar
är undernärda, okyssta och spruckna, nästan
mörka när de mimar med i texten till den där
jävla låten på radion. Ibland när vi var ihop var
de också så men jag gick med på att pussas för
det goda övervägde det onda men nu var det
länge sedan jag ens funderade över en sådan
kamp. Självständighet har blivit överlevnadsinstinkt
och kan innebära att hålla sig själv i handen
tills man somnar, att kånka hem kassar på
Parnell St. eller att mmsa nakenbilder på
sig själv för att få beskräftelse. Fredagar
brukar innebära mycket självständighet men
jag är trött på det. I mitten av dansgolvet
gick jag ner på knä framför en främling i ett
frieri men han sa att han inte fick upp den bland
andra männikor och att vi kanske skulle gå in
på toaletten istället. Jag ringde min mormor och
bad henne om råd. Jag spydde i en rännsten,
blev utskälld av en snut. Även om jag inte minns
det skulle jag inte bli överraskad om jag
fylleregistrerat mig på match.com. Och under
mina kängor är det en isfläck, där det än gång
varit en vattenpöl och någonstans i den
finns det bitar av minnen av dig som rötter, döda
men levande. Hela staden sjunger med i låten
idag också.
Det var julafton i fyllecellen, nanananana
Jag har en känsla av att det här året är för dig och mig, nananana
Vinden blåser rakt igenom dig
Sinatra swingade och alkisarna sjöng
Vi kysstes vid hörnet och dansade genom natten
Jag byggde mina drömmar kring dig
Jag kunde varit nån -a men det kunde vem fan som helst lalala
osv.
Allt jag lyckades rafsa åt mig från drömkorthuset
jag stönade sönder en 2a, en 3a, en 4a, en 5a och en
6a. Det är en låg stege men när jag klättrar upp för den
når jag en helt annan nivå av förlusten. Det är precis som
två våningar upp på Parnell St. och här blåser faktiskt
vinden rakt igenom dig. Utsikten är fenomenal, här ser
man alla minnen från de fina stunderna i HD men resten
som en grumlig sörja av höstlöv och sönderklippta lappar.
I en sista kraftanstänging tar jag mig själv i handen och
kravlar upp för Ha'penny Bridge som knyter samman södra
och norra Dublin och här sitter jag bland uteliggare
och spyr på turisters fötter tills någon kommer och
drar mig upp. Liffey rinner under mig och bär med sig
döda hästar, trasiga korthusdrömmar och jag kastar ner
min mp3-spelare när den spelar Fairytale of New York
och blundar och viskönskar “vatten under broarna,
vatten under broarna,
vatten under boys of the NYPD Choir were
sing
ing”
Jag byggde mina drömmar kring dig, Johan.