Min rullstol vänder sig. Saktligen med insikt tittar jag ut över mitt vardagsrum.
Vardagsrumet ser ut att vara präglat av en tid i ovishet . Det överbelamrade
bordet med påskpyssel,ölflaskor och cigarettändare, cigartändare stärker
bara denna intuition. Plöstligt får jag ett återfall av detta ändlösa ältande. Det
ältande som betynger min redan sargade huvud dag som natt. Ångesten som
omfattar allt ifrån människornas intolernas till allt levande, till snöns
dumdistrighet plågar mig och gör mig oförmögen att tänka rent. Inte ens
mästarens tröstande ord tillsamans med välklingande gitarren kan få mig på
andra vägar. Jag suktar efter något, något större än mig själv efter en svunen
tid vars ända stoft jag kan få ut är genom högtalarna. Min tid är kommen Min tid är kommen.