Min man och jag var ute i fullmånens sken i december.

Väl därute så skålade vi först för mörkret, och sen för ljuset som kommer. Med fullmånens sken som ljus, glittrade snön omkring oss. Och vi var båda överens om att månen sken ovanligt starkt ikväll.

Min man gick in så jag blev ensam kvar där ute med vintern i min hand.

Mitt där ute i den kalla vintern fick jag tillfälle att samtala med Gudinnan. Snön gnistrade omkring mig och det "knakade" under mina fötter. Gudinnan flämtade. Och när jag stod där och tittade upp mot henne så kände jag hur tårarna kom inombords. Jag skrattade, fast jag grät på samma gång. Och mina tårar blev till frusna knoppar på marken. Och jag förstod att nu hade Guden återfötts.

Ur mörkret föds ljuset...