I mina vildaste drömmar hade jag inte kunnat tänka mig en finare dag. Solljuset smyger nästan magiskt in genom det öppna fönstret och kastar små lekande solkatter på de gula tapeterna. Doften av lavendel och fläder bärs med av den stilla brisen och letar sig in i min näsa. Sommarens stämma fyller hela världen med glädje. Varje blad och gren, ekorre och fjäril, vibrerar av frid och belåtenhet vid första beröring av dess stämma.

Med sömndrucket sinne sätter jag mig upp. Den tunna filten är virad omkring mig och jag måste lösgöra en arm för att kunna klia mig på kinden som den senaste timmen legat tryckt mot lakanet och skapat djupa veck i huden. Leksaker ligger utspridda framför mina fötter. Bilar i olika färger, nallar och tåg… Allt i en enda stor röra.
Min mage börjar plötsligt vrida sig och strax därefter känner jag en svag torka i munnen. Jag kommer på mig själv med att tugga på handen. Smaka på den där extra mjuka delen mellan tummen och pekfingret. Hungern trycker på och impulsivt börjar jag kravla mig ur filten. Med en kraftansträngning påbörjar jag expeditionen till matens fristad: köket. Mina knubbiga ben trycker mig sakta framåt samtidigt som mina händer växelvis tar emot tyngden från överkroppen. Sakta går färden över barnkammar rummet. Tillslut når jag fram till dörren, griper tag med fingrarna i dörrspringan och drar upp den. Doften av lavendel är inte lika starkt här inne. Istället doftar det så där som det alltid har gjort: syrligt med en nyans av sötma.
Till höger om mig öppnar sig ett stort tomrum. En avgrund. Längs med avgrunden sträcker sig ett långt räcke vilket är fastskruvat i väggen. På motsatt sida väntar ett stort gapande hål som jag svär kommer sluka mig så fort jag försöker passera. Med förfäran ser jag ner mot slutet av avgrunden. Det tycks vara flera meter ner. Med en beslutsamhet på topp och ett mod på halvflagg får jag upp en tanke i huvudet. Jag måste ner!



Denna suddiga värd blir allt mer tydlig för var minut som går. Fläckar av klarblått skymats och omgärdas av både grön-brunt och en mer gulaktig nyans, följt av en massiv djupblå rand strax bortom. Röster ekar runt mig. Skratt verkar det som. Även dofter når mig. Nybakade bullar, saft, saltvatten. Stranden avtecknar sig tydligt nu. Blåelden brinner lika klart som namnet påstår. Jag hör även humlor surra bland dem i jakt efter nektar. Nere i vattnet plaskar barn. Och längre ut ligger en man och fiskar i en liten roddbåt förankrad i sandbotten. Jag lägger mig ner på rygg i den varma sanden. Släpper ut håret och kastar av mig sandalerna. Detta är helt enkelt för overkligt för att vara sant.



En gråsugga kryper över min ena framtass. Med en nätt puff av nosen ger jag den skjuts ner på marken igen. Jag slickar rent tassen noga. Mellan varje klo och varje centimeter går jag noggrant igenom. Den gråa pälsen börjar snart glänsa av saliven.
En gren bryts någonstans i närheten. Snabbt dyker jag ner på marken och lyssnar intensivt. Lövprassel hörs från trädkronan ovanför mig. Kort därpå avger varelsen en kort vissling. Knäpptyst trycker jag ifrån med båda bakbenen och svävar upp till en gren som jag greppar tag om med klorna, hittar balansen med svansen och sätter mig blickstilla i väntan på nya ljud. Då ser jag den. Lite mer än en meter framför mig. Dess dåliga kamouflage avslöjar den tydligt med sin färggranna skrud mot den gröna bakgrunden.
Ögonen smalnar, klorna fälls ut och musklerna spänns. I ett svep flyger jag genom luften, fångar fågeln mellan tänderna, landar på marken och utför en snabb avrättning med käftarna hårt åtdragna runt nackfjunen. Köttsaft landar på min tunga medan jag kvickt rensar kadavret på köttstycken. Därefter sätter jag mig upprätt mitt i grönskan och börjar slicka rent min päls.



Ganska snart känner jag ett sug utmed hela kroppen. En längtan efter att få omfamnas av det stora, svala, blåa landskapet. På mindre än en minut har jag slängt av mig alla yttre plagg och sprungit ner i havet. Med huvudet först dyker jag ner, simmar under vattnet några meter, upp till ytan igen. Solens hetta börjar direkt steka mot min blöta hud. Jag står där i det midjehöga vattnet och njuter en stund.
Plötsligt skvätter en massa vatten upp i mitt ansikte. En beklagande röst ger i ifrån sig ett ”förlåt”. Jag tittar upp och ser in i en olycklig pojkes mörkblå ögon. En liten röd boll ligger och guppar framför mig. Jag tar upp den ur vattnet och kastar iväg den mot pojken. Han fångar den med en lyra och vi båda ler vilket får mig att belåtet simma därifrån.



Försiktigt söker jag med foten efter trappsteget. Jag hittar det, väger lite på det, och hivar sen ner hela kroppen till samma höjd. Fäller ut benet igen, väger och hivar. Jag befinner mig mitt i trappan nu. Några gånger har jag missbedömt avståndet och därför slappnat av alldeles för tidigt. Vilket har lett till att foten glidigt och jag måste krampaktigt greppa tag om trappsteget ovan för att inte slukas av det stora gapet. Jag gör det än en gång. Söker, väger och hivar. Mödosamt. Sakta. Fem steg kvar. Försiktigt. Fyra steg. Tre steg. Farligt. Ser upp för kanter. Två steg kvar. Söker, väger, hivar. Ett steg. Och jag är nere.
Känslan av att ha avklarat det omöjliga fyller mig. En svag rysning skälver genom mig. Hjärtat dunkar hårt i mitt bröst medan jag långsamt börjar krypa bort ut med väggen. En och annan damtuss virvlar upp i ansiktet på mig som för att försäkra sig om att jag mår bra. Efter ett tag stöter jag på en tröskel. En tvär upphöjning av golvet som avskiljer trägolvet från klinkerstenen i köket. Rummet är upplyst av en lampa som hänger över köksbordet snett till höger om mig. Till vänster är svagt gulnande skåp uppradade utefter väggen. Och rakt fram står det, målet med min expedition. Det stora, vita, magnifika kylskåpet.



Åter igen känner jag sanden under fötterna. Den är stekande het när man vilar nakna fötter mot den. Men gräv ner dem under ytan och du finner en kylig tillflyktsort mitt i den tryckande hettan. Blåelden vajar lika ljudlöst som innan. Det är nu bara humlor och vågor som hörs. Skratten och plasken har dött i takt med att tiden gått. Endast ett fåtal personer ligger fortfarande och solar sina redan svedda ryggar. Doften av bullar och saft har också försvunnit. Den har ersatts av en starkare doft. En brännande. Brännande? Jag rusar upp på fötter när det slår mig. Det luktar eld. Inte en eld som uppstår med hjälp av tändvätska och tändstickor. Detta är något naturen själv framkallat. Jag ser mig omkring. Fler människor har börjat reagera likt mig på doften. Och som ett fyrverkeri skjuter en stor låga upp mitt på ängen bortom stranden. Det torra gräset har fattat eld och rusar hastigt ner mot oss. Jag ser någon lyfta sin telefon till örat och fläkta skräckslaget med armarna. En annan har greppat tag om några hinkar och rusar ner till havet för att fylla dessa med vatten. Fler springer ner och hjälper till. Själv står jag som förlamad vid synen. Detta flammande hav mitt framför mina fötter. Först när hettan blir så intensiv rycker jag till och tar till flykten. Ner i havet rusar jag, slår i vattnet och tumlar omkull och faller ner i virrvarret av vågor och virvlar.



Fågeln lämnar jag ensam kvar. Jag smyger genom buskar och över stenar. Hela tiden med öronen på helspänn efter främmande och hotfulla ljud. Skogen jag tillbringat tiden i är inte så stor. Snart kommer jag ut på ett öppet fält. Tvärs över fältet ringlar sig en smal å. Ån är kantad av större stenar för att inte föra med sig av jorden. Dessa skapar naturliga övergångar med klippavsatser och nedgångar till vattnet. Jag går ut på en av avsatserna och med ett hopp tar jag mig över det sorlande vattnet. Därifrån fortsätter jag genom en skog av högt gräs. Blåsippor och smörblommor möter mig med en hälsning och snart når jag fram till den höga trämuren. Tunna uppradade trälängor som avgränsar tomten från vildmarken. Jag slinker in genom ett litet hål i ett av hörnen och känner det nyklippta gräset sträcka sig efter mina tassar när jag sakta och självsäkert går över den gröna mattan. Jag styr stegen mot ett öppet fönster. Hoppar upp på en bänk som står under, vidare upp på fönsterbrädan och in i ett mörkt rum. Jag landar på en mjuk bädd. Efter några steg stöter jag på en liten kulle mitt på bädden. Men när jag försöker ta mig över den börjar den grymta och vrida irriterat på sig. Jag söker mig till källan av ljudet och ger min matte en vänlig slick på näsan. Hon brummar och jag känner hennes hand leta efter mitt öra där hon vet att jag gillar att bli kliad. Jag låter henne hållas en stund men sen traskar jag vidare ut ur sovrummet.



Världen börjar bli suddig igen. Ulliga moln i olika färger cirkulerar runt mig. Någon puffar till mig i sidan. Sen kommer regnet. Den första droppen träffar min näsa. Därefter landar de en och en i mitt hår, på armarna och i ansiktet. Varje gång jag försöker torka bort vätan kommer ny och angriper mig. Jag försöker få grepp om var jag befinner mig. Synen är fortfarande suddig så jag blir tvungen att treva med armarna. Jag hittar något mjukt och försöker ta tag i det. Men föremålet drar sig undan och försvinner. Och så gör även jag.



Mina knubbiga fingrar söker efter fäste på den kala blanka ytan. Jag söker längs kanterna men inte ens där lyckas jag få ett ordentligt grepp. Denna rektangulära kub verkar omöjlig att öppna. Besviken börjar jag krypa runt i köket. Försöker öppna andra skåp men även de är svårflörtade. Jag kryper under bordet, tittar över axeln, runt omkring mig… ingen mat någonstans. Så småningom börjar tålamodet rinna ut. Jag vänder om och börjar krypa mot utgången i köket. Då får jag plötsligt syn på en skål. Den står i ett av hörnen. Omöjligt att se när man går in. Jag närmar mig den försiktigt. Skålen är svart, en halv dm hög, och fylld med någon slags klumpar med en röd sås runt om. Nyfiket stoppar jag ner ett finger i skålen, fiskar upp en bit och stoppar den i munnen. En underlig smak. Beskt, men ändå fullt ätbart. Jag tar en till bit och känner att magen börjar skratta av glädje. Hela jag skiner upp. Jag har lyckats. Jag har hittat det.



Konturer börjar återskapas. Långsamt. När synen är helt återställd finner jag mig mitt i en äng av blåeld som sträcker sig så långt ögat når. Jag studerar dessa blommor som skjuter upp som pelare i luften. Humlorna flyger in och ut ur dem. Någon ropar mitt namn. Jag tittar mig förvirrat omkring. Här finns ingen utom jag. Rösten hörs igen och jag börjar röra mig mot den.



När jag lämnat mattes rum bakom mig hör jag plötsligt ett misstänkt ljud. Ett skrapande ljud, glufsande och sväljande. Med min finslipade jaktkänsla smyger jag mot ljudet. Det blir starkare. Och så blir även inkräktarens närvaro. jag hittar honom, sittandes lutad över min matskål med ryggen mot mig. Ovetandes. Jag fräser ilsket vilket får varelsen att titta upp. Våra blickar möts i ett snabbt ögonblick innan jag spänner musklerna och går till attack.



Ropet blir starkare och starkare. Gällare och gällare. Det är inte längre mitt namn som formas i orden. Det är bara ett långt skri av fasa.



Allt är mörkt där jag befinner mig. Ett långt skärande skrik får mig att rycka till. Jag kastar av mig täcket. Rusar ut ur sovrummet och ut i köket. Jag möts av blodfläckar och skrik. Av en ren impulsiv kraft sträcker jag ner armarna, drar undan katten, springer bort till ytterdörren och kastar ut den utomhus. Skriken tystnar och ersätts av stilla snyftningar. Jag går ut i köket igen och finner barnet gömt under en stol. Jag lyfter upp och vaggar honom i famnen tills allt blir stilla.



Doften av blod letar sig in i min näsa. Denna söta doft som verkar fylla hela världen med sorg. Jag går och öppnar köksfönstret. Den stilla brisen bär med sig mer ljuvliga dofter som tränger undan blodet. Lavendel och fläder. Sommaren fyller åter vartenda hörn med glädje. Och ingenting kan låta bli att vibrera av frid och belåtenhet vid första beröring av dess stämma.