Hon ville inte, hon borde inte. Hon visste vad han skulle svara långt innan orden nådde läpparna. Men hon hoppades ändå, hon behövde få tro, att om hon sa hur hon verkligen kände, de orden han så länge bett om att få höra så skulle det bli bra.
I hennes tankar skulle han le sitt kärleksfulla leende, kyssa henne så som bara han kan och sedan hålla om henne så hon skulle kunna dra in hans doft som ger henne fjärilar i magen. Hon skulle ha dragit sig långt in i hans famn och stannat där i all evighet.
Hon ser på de färska såren på sina handleder, ser hur de salta tårarna faller och blandar sig med blodet. Hon går igenom allt om och om igen i huvudet och kan inte se hur det kunde gå så fel. Kanske såg han hennes skuld, kanske visste han precis vad hon hade gjort.
Hon hade gömt sina sanna känslor så länge att det nu var för sent att visa dem.
De hade träffats efter skoltid, på samma plats som så många gånger innan. Hon hade haft en gnagande smärta i buken, den enda anledningen till att hon klarade av att ta stegen mot honom var just för att hon levde på hoppet.
Hoppet som nu var dött trots att kärleken var lika levande som alltid.
De hälsade knappt, båda visste vad som väntade. Med ansträngning kunde hon lyfta blicken och möta hans. Allt kändes så fel, allt hängde på hoppet. Det jävla hoppet.
Hon öppnade munnen och han sänkte blicken.
"Jag älskar dig."
Ord hon aldrig tidigare sagt med en sådan ärlighet sagt, ord hon aldrig skulle kunna säga med samma ärlighet till någon annan.
"Jag vill inte längre."
Orden skavde i hennes bröstkorg, spred sig snabbt i kroppen och fick henne att vilja falla ihop.
Hon kunde inte säga något mer. Hon kände klumpen i halsen och den välbekanta brännande känslan under ögonlocken. Han skulle inte få se henne gråta. Han skulle inte få chansen att njuta av hennes smärta. En sista gång föreställde hon sig i hans famn innan hon vände sig om och lämnade honom. Hon visste att detta hade varit hennes enda chans, den sista.
Hon ville skrika, gråta, falla ihop, välkomna det eviga mörkret. Bara smärtan skulle försvinna, men nej, hon förtjänade det. Varje dag skulle hon klistra på ett leende, ta sig upp ur sängen och genomlida dagarna med smärtan i buken, döden i hälarna och honom i tankarna.
Hennes kärlek till honom är lika evig som hennes smärta.
Han kommer alltid ha hennes hjärta och hon vill inte ha det på något annat sätt.
En kärlek lika evig som döden själv.