Pendlar hela tiden mellan hopp & förtvivlan…..

Det har liksom blivit min vardag nu mer, välkommen till en värld där allt är upp och ner!

Visst att det finns stunder då det känns helt okej & jag tänker inte så mycket, men sen är det som om jag blir knuffad och trillar handlöst, rätt ner i en för liten låda & där är jag fast med allting jag försökt fly ifrån.

& det förbannade locket är för tungt för mig att lyfta av på egen hand…

Jag kommer liksom inte loss…

Jag kommer inte ifrån, hur fort jag än springer…..för jag springer alltid åt fel håll?!

Jag kanske borde be om ursäkt, men det är såhär jag känner & räknas inte mina känslor så räknas inte jag heller. Det är inte mer än så!

Jag kan tyvärr inte stänga av mig själv, jag saknar visst den där ”OFF-knappen” som många jag mött i livet blivit tilldelade.

Var nog en viss årgång av människor(?) som fick en sådan knapp, för jag har aldrig ägt någon sådan.

Men jag kanske kan beställa en på internet

eller

så kanske jag kan gå en kurs i iskallhet, likgiltighet och känslolöshet?

Finns ju kurser för det mesta nu för tiden…

Men har jag då fortfarande rätten att kalla mig för människa?

För ingen människa kan säga att dem inte känner, oavsett vad det är, så känner alla någonting!

En kurs där man får med sig ett pokerface hem hade kanske passat mig bättre, ett face som ingen kan läsa.

Ett pokerface som folk tror på, för det de ser i dina tomma ögon är så pass trovärdigt så att det aldrig ifrågasätts.

Där dina ord & ögon talar samma språk!

Ett pokerface hade nog varit för mig det, så ett pokerface ska jag nog klippa och klistra ihop när jag blivit kapabel nog att bära det, så att det sitter som smäck & inte faller av mig så fort en människa som berör mig, passerar min väg.

Jag har ju aldrig varit ett proffs på att förfina sanningen, att ljuga, utan i ärlighetens namn jag är helt jäkla uselt på det, önskar nästan jag vore snäppet bättre på det än vad jag är för då hade jag kunnat dra en ful just precis nu…


Vita lögner sägs vara bra att kunna ta till ibland när trycket på tårkanaler & pulsåder blir för stort & man inte riktigt orkar analyseras av omgivningen.

Jag borde kanske lära mig av andra...Finns säkert proffs i sånt, som i allting annat.

Men välkommen åter till en värld där allt är upp & ner & helt skevt.

Tror bestämt att mitt leende är helt snett!?