Den surrealistiska evigheten,
på jorden,
i mörkret,
vid havet.
Kanske är det väldigt vackert,
men det är fel.
Det är i alla fall inte rätt.
Det är inte jag,
är det du?
Jag säljer min själ och allt annat jag har.
Här hör jag inte hemma,
Alla bara dör.
Mina vänner och bekanta,
skalen dom en gång bar.
Var är dom nu?
Var är jag nu?
Det spelar ingen roll, ensamheten har sagt sitt.
jag försvinner längre, och längre bort.
Jag sitter på ett tåg ifrån er, dem sanna.
Jag vill inte se hur jag långsamt tynar bort från verkligheten,
därför tänker jag aldrig mer att öppna mina ögon, Inte
förens det totala mörkret bekräftat att det alltid, alltid kommer att stanna.
Inte förens allt runt omkring mig är svart.

svart av död,
svart av tystnad,
svart av ingenting.