Jag vinglar vidare i vardagen och känner mig utömd och uppfylld på samma gång, mina känslor spelar mig spratt hela tiden, från lugn till glad till mellankolisk och nära till tårar.

Hur förtjänar man detta magiska, vad har jag gjort för att förtjäna detta, plötsligt känner jag mig skyldig, tänk om jag stulit någon annans underbara drömmar och gjort dem till mina, tänk om jag stulit en stund i paradiset och snart blir av med den och får sona mina brott...

Jag sjunker ner på stolen, känner mig lugn, mina slag på tangeterna blir mjukare, jag andas tugnt och ler, det finns inga drömmar, eller stulna paradis, det finns bara ett nu, där jag är, där mina känslor rullar i mjuka vågor som ett resultat av den jordbävning som utöstes tidigare, jag ligger i stranden och låter vågorna skölja över mig, värme, sälta, mjuka droppar rinner över min hud och jag är totalt närvarande.