Man kan inte laga något som inte är trasigt.
Det var du som sa.
Varför du sa det vet jag inte.
Då hade jag inte ens försökt.
Du var trasig men vägrade se det.

Din fasad ramlade ner och jag kunde se hur skadad du verkligen var.
Jag försökte allt.
När du insåg att du gått med ditt inre ytligt, valde du att dra dig in i mörkret.
Du skämdes över dina ärr.
Jag kunde inte följa dig.
Ditt sönderslagna jag försvann i det svarta som blev din yta, din attityd och väsen.

Jag blev grå och färgerna som omgivit mig bleknade.
Ditt mörker färgade av sig och sommaren som omslöt oss blev regn.
Höstens regn ackompanjerade din rädslas dunkande.

Likt snö föll även jag ner och färgades av avgaser.
Grus sjönk in i min genomskinliga hud.
Småsten grävde sig djupt in i mitt inre.
Slask fyllde mina lungor.
Jag drunknade långsamt i det gråa.
Såg dig dansa i din svärta.

Liggande i rännstenen betraktade jag det som förr var du.
Nu är du en skugga av dina dåliga sidor.
Dina sår har tagit över.
Jag såg hur ärr jag aldrig haft färgas mörkblå av kyla.

Du kan leva i mörker.
Jag vill hitta ljuset.
Mina ärr ska inte stoppa mig.
Jag vägrar bli ett med mörkret.
Låt mig hjälpa dig.