Selma tycker om att gå på stigar som är glömda.
De får allra helst och väldigt gärna vara gömda,
täckta av saknad och en slumrande vaknad.
Hon sitter på en sten och tänker i sin ensamhet
att hon för en huvudroll i en roman har en slags fallenhet.
Hennes mystik kändes försummad och mystiken få förunnad.
Men ack, så hon bedrog sig.
Hon blev blott en dikt och nu är hon inte mer.