Så fast, så fruktansvärt fast i dig


drar och sliter, men jag kommer inte loss

och jag hade kunnat släppa dig

jag hade kunnat komma över

men de små tecknen som du ger mig

blir en morot till min besatthet


hur långt bör jag sträcka mig?

hur långt kan jag nå?

hur länge orkar jag parera?

hur hårt vågar jag att slå?

hur många gånger klarar jag att falla?

hur dåligt orkar jag med att må?

hur många gånger kan jag gå vilse?

hur många vägar bör jag gå?


varför kan det kännas så fruktansvärt rätt när det är så fasansfullt fel?

jag leder ner mig själv i en kvicksand

känner hur fotfästet försvinner

det som förr fick mig att flyga får mig nu att sjunka

i en rasande takt


men om jag drar det kortaste strået igen,

och lämnar matchen som förloraren

kommer jag inte känna den bitande sorgen


för om du vågar leka med mig på det sättet igen



så har du förlorat mer än jag