I

Dånande, väsande sus.
Skärande smärta i skallbasens ben.
Ångest oro, otrygghet i saknad av liv som en moder har stulit utan att blygas.
Häxan i gränden.

En gång när hon ligger där ensam och sömnlös i nattens mörker, skall hon fångas i svettig fasa över insikten om det brott hon begått.
Att förstöra en människas liv!
Så många dagars död som häxan har bränt i marker av glädje och spirande grönska.

Hjärtat bultar oregerligt när hon drivs av sin egen tanklösa ondskas hämnd.
Jag har förstört en annan människas liv! Jag har offrat min älskades kärlek och vänskap för min egen snöda lystnad.
Men vad hjälper nu den alltför sena insikten om det långdragna dådet?

Hjärtat bultar, tickar, skramlar och irrar. Varför tar det inte slut? Nej, jag vill det inte.
Men dådets eko går sina egna vägar när hämndens outgrundliga sprickor sakta vidgas.
Hjärtat skramlar och slår en varulvs gnisslande, haltande slag.
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
Sprickorna vidgas, är allt för sent?

II

Är det eldens fel att den brinner?
Är det vattnets fel att det rinner?
Är det Varulvens fel,
Eller Gudarnas fel,
Att människan tror att dom finns?