det bipolära aprilvädret lekte med våra känslor
när himlen dansade
som slöjor över landskapet visste vi inte
om det var glädje
eller sorg
som dansade i oss
som fladdrade i bröstet

ovissheten satte sig som damm
under huden
likt allergi gör den sig påmind
som melankoli och lungorna dras åt
man regnar bort

jo, visst gör det ont när knoppar brister
men det svenska vemodet slår till
utan att tveka
inunder
in i livets veka

i dimman ser jag spöken
på håll ser du ut som träd
i en skog av röster
bara i ögonvrån hör jag vad du säger
du mumlar sagor
om hur den värkande sorgen
om hur den svidande längtan
trivs bäst i öppna landskap
nära havet slår den sig till ro

finns det något mer bitterljuvt
än en horisont
som aldrig tar slut?

som ett fotografi
av evigheten

det svenska vemodet
den kroniska håglösheten
för sorg och fosterland

du kommer att lida
du kommer att dö
i norden