Jag skall berätta om en person jag kände en gång. Hon hade långt brunt hår och bruna ögon. Jag kommer ihåg första gången vi sågs, det var i dagis. Jag var 5 år och hon var 6. Jag kommer ihåg första dagen vi skulle ses. När jag kom inspringandes genom dörren till dagiset och tog av mig mina lila glittriga sandaler, lade jag märke till de snäppet större exakt lika dana skorna. Och när man är så liten, är det grunden till en vänskap. Vi tyckte naturligtvis båda två att det var helt fantastiskt… så som man tycker när man är ”liten”
När det var dags att börja i förskolan och hon i 1:an var det allt annat än över.
Ridande på varandras ryggar och med ett stort leende på läpparna. Åka pulka bredvid varandra i skogen. Leka scooby doo i sandlådan och bygga upp ett helt hus med ”mat” och ”möbler”.
Bästa vänner. För alltid, trodde jag.

Jag kommer ihåg i 3:an då jag bytte skola. Vad ledsen jag var... Jag var så ledsen, så att jag ibland tänkte att jag kanske skulle hoppat ut genom ett fönster, vilket jag aldrig gjorde. Det var inte bara en ”vän” jag skildes ifrån, det var min själsfrände. Den tjejen jag trodde jag skulle vara med och bo med, för resten av livet.
Jag kom till världens hemskaste skola, och det är något jag fortfarande kallar den för. Kall och äcklig. Lärarna var hemska allihop, skolan sög.
Efter 2 års tjat med föräldrarna fick jag bytt skola, som 11 åring och tillbaka i min gamla skola. Vid det laget hade hon fått nya vänner, men jag trodde och skulle alltid tro att hon väntade på mig. Så när jag träffade henne igen var det knappt en kram som mötte mig. Visst, vi hade ringt varandra och så, och en gång hade jag träffat henne innan jag kom tillbaka, men det var detta som verkligen var det stora. Men det var svårt att alltid vara med henne, eftersom att hon gick en våning upp och i en helt annan klass. Så hon hade sitt och jag mitt i ett helt år.

Varje dag åkte vi spårvagn ihop, eftersom att hon bara bodde en station ifrån mig. Jag kommer ihåg ett speciellt samtal vi hade.

”Tror du på Gud, eller på något i över huvud taget?” sa jag.
”Inte på Gud.”
”Jag tror på att Gud skapade oss.”
”Okej, jag tror på att vargen ligger bakom oss. Jag menar det är ju världens mest intelligenta varelse.” sa hon. Direkt kom jag och tänka på alla ”konstiga” (enligt mig) spel och böcker/tidningar som hon alltid läste. Det låter som att allt hon pratar om kommer ifrån dem. Och på något sätt är jag så himla trött på att hon alltid pratade om sina manga grejer. Eller sina kompisar, som jag typ aldrig ens träffat. ”Åh, det var så kul på hästträningen. Du vet, Isa, hon typ satte sig på hästen som red iväg… (bla bla bla) och vi typ flabbade ihjäl oss jag och Emma. Jag är ju alltid med Isa och Emma, vet du. Och lyssna på den här musiken! Isa skickade den till mig! Det är en japansk… (någonting jag inte kommer ihåg)!” Och jag lyssnar och håller käft, ungefär. Själv, har jag ingenting i över huvud taget att berätta. ”Vi hade matte och engelska idag…” sa jag. ”Jaha.” fick jag som svar och sen slutade jag med att berätta om vad vi hade gjort.

Till slut åkte vi knappt tillsammans längre. Jag ville inte. Ville knappt prata med henne mera. Kallade henne för egoist i huvudet, för det var ju precis vad jag tyckte. Jag frågar henne en massa saker och hon bara svarar och pratar om vad som hänt henne utan att fråga vad som hänt mig också.

En dag ”råkade” jag stöta ihop med henne och Emma och Isa på 7:an och jag satte mig mitt emot henne (hennes kompisar satt framför henne). Jag blev så sjukt arg på henne för att hon bara pratade med dem och ignorerade mig. Hon sa ju såklart ”Hej.” men inget mer. Och återigen pratar hon bara om sitt och så med sina kompisar. Jag hade lust att skrika: ”Är du helt dum i huvudet, din egoist?!”. Men sådan mes som jag är, kunde jag naturligtvis inte med att säga så. Eller jag vet inte om jag skall kalla det för mes… kanske var jag bara för sjyst? Jag vet inte…

När jag började i 6:an och kom till samma våningsplan som hon, trodde jag att ”nu skall vi bli vänner igen!”, ungefär. Jag sa hej och så till henne, men hon ignorerade mig totalt. Det var som att alla år vi hade varit med varandra och alla minnen bara var bortspolade. Som att ”Nu skiter jag i dig.”. Och jag inbillade mig kanske, kanske inte. Men det var ändå så jobbigt, så himla hemskt. Och jag slutade aldrig tro att hon och jag skulle bli kompisar igen. Ordet igen, ekade i mitt huvud, som om vi varit kompisar men inte längre.

Efter halva 6:an skulle vi flytta till Stockholm, och jag hade slutat bry mig om henne för länge sedan. Så vi åkte i väg och sen dess har jag aldrig haft kontakt med henne. Och det vill jag inte heller. Eller så kanske jag vill det…

Jag vill att allt skall bli som det var.