Att gå omkring planlöst i Lund en
sommarnatt i staden som aldrig sover
en kontinent utanför Kontinenten är som
en vandring på en vacker avskild begravningsplats
som Johannes mitt i en bubbla av frid i ett annars
aldrig tyst Stockholm, som att sakta språka med
en gammal vän allt bekant och ändå nytt sedan
sist, samma känsla av ofarlighet samma vemod.
Skillnaden -

- likheten menar jag - hoppsan! - likheten ligger
i att man vet att hit kommer man aldrig någonsin
tillbaka som densamma kanske inte alls och att
man trots det - tack vare det - alltid känner sig
hemma. Varje gång i evigheters evighet.
Amen.

Husen har namn och minnen, stenarna.
Men människorna man möter är namnlösa
kan heta vad som helst de levande kanske
som de som man en gång kände i den här staden
eller parken . eller inte men det spelar ingen roll.
Känslan är viktigare än minnet, men minnet av
en känsla.

Tiden förlorar all betydelse. En kall vinternatt går lika bra.
Tiden är en schimär. Fakta finns inte.
Rummet.