Jag är som en destruktiv jävla känslobomb som är redo att explodera, utanför ett hus, mitt på en gata, i en hall eller i en taxi.

Har kvar så mycket känslor som jag aldrig kunde dela med mig av, jag var osäker.
Jag är jämt osäker. Jag har alltid varit osäker... Och blyg. Mest osäker.

Jag hatar precis allt med mig själv och orkar inte med mig själv, kommer nog aldrig orka med mig själv. Att någon som du orkade med mig. Vet jag ärligt talat inte.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig. Som jag aldrig vågade. Jag är feg.
Jag springer alltid iväg med svansen mellan benen, likt ett förvirrat litet barn som springer mot solen och försöker fånga den.

Och du. Du, DU var mitt allt. DU var regnbågstjejen i min dystra och gråa värld.
Och nu är den återigen grå utan dina färgglada fotspår. Inget, absolut inget är kvar.

Självkänsla och självförtroende. Vad är det? Något jag aldrig haft, något jag aldrig kommer ha, men när jag var med dig så trodde jag att det växte och växte.

Och nu är jag återigen en i mängden, en av alla. Meningslös.