Mina andetag är hårda
som spikar mot den nakna träplankan
som stenen mot den noppriga huden

Andetag som
den kallaste vinden
hatet
springer upp ur min trånga strupe
skriker att det är slut
men det är inte slut
det är aldrig slut

Jag tror att det är slut
jag kan inte tro att det kommer att fortsätta
men det gör det
varför skulle det inte göra det?

mina ben trummar mot de kalla undrlaget
i fyrtakt
att jag är dålig på det
hör inte hit
att jag skäms, att mitt hat är så stort
finns inte

med en rödsprängd blick
sneglandes
mot floken bakom mig
kommer lyckan

Maratonloppet är inte slut
men jag klarar det
precis som alla andra