Dagen började med en uppsats. En uppsats om någonting man tycker om.
Jag tänkte efter en stund. Blundade.
En idé dök upp. Visste precis vad jag ville berätta om.

Nöjd och glad över ett bra jobb med få misstag, gick jag genom korridoren.
Var det bara jag, eller stirrade alla på mig?
Äh, man är väl van... Det blir nog så med åren...

Vägen hemåt fick jag klara mig igenom ensam.
Att ta sig genom hällregn, vind och eld... det var en lek.
Det svåra var att uppskatta resan.

På vägen mötte jag en leende chaufför.
Han hade rött hår och blå bil.
Jag log tillbaka, var på bra humör.

Väl hemma kom översvämningen.
Lika plötsligt som sommarregn i mitten av juli.
Men jag hann komma in innan jag blött ner den svarta klänningen.

Jag hade gott om tid på mig, ändå kunde jag inte ta det lugnt.
Andan i halsen och nästan feber.
Men jag hade lyckats hinna fastän temperaturen ej sjunkit.

Den verkliga utmaningen kom sist på dagen.
Jag var fokuserad och laddat upp till max.
Men det var något som gjorde att jag inte klarade av slagen...

Jag föll...föll...föll... Med mina sista krafter föll jag.Jag var trött, ofokuserad och laddad upp till max.
Ett så dåligt slut, på en annars så bra dag.