I ena stunden kan jag känna mig stolt för det jag har åstadkommit,
men efter en stund ser jag vad de andra har gjort
och då tynar min glädje sakta bort

jag ritar en teckning,
blir nöjd,
visar upp den för mina kära,
sedan
till exempel i skolan
hittar jag de andras,
jag skäms,
hur kunde jag vara nöjd med det här
när alla andra är bättre än vad jag är?

jag jämför, hela tiden,
säg till exempel att jag stöttar någon,
denna någon kommer några dagar senare
och säger att den älskar sin bästa vän,
jag trycks ner, av mig själv,
hur kunde jag tro att det jag gjorde
ens hade någon betydelse?

jag suddar bort mitt eget värde,
jag tror att jag inte duger till något,
jag spottar på mig själv,
jag sparkar på mig som redan ligger ner,
varför får jag aldrig vara nöjd?