Jag sökte orden,
för att binda dem,
fann bara jorden,
för att finna hem.

Vid den dolda tidens innebörd,
och som vid en roseneld,
drunknade jag vid skörd,
djupt vid mig gälld.

Mellan mina kupade händer,
möta din ömhets skönhet,
finna skönhet vid stränder,
bortom all ilska och förtret.

Stilla viska svag:
endast de ljusa
timmarna räknas som jag.

Från strängar,
själen har spänt,
Från sängar,
har kroppen sänt.

Fuktas mina slumrande läppar,
och bortom horisonten,
troget bortom alla käppar,
har jag ensam sålt den.

Där evigheten strilar
är du med mig
nära, nära, du vilar .

Låt mig andas ut,
tills jag blir stum,
låt mig finna slut,
och fråntas alla rum.

Tills jag slutligen känner,
att jag upphör darra,
elden inte längre bränner,
vinden börjar bedarra.

I din dunvarma trygghet,
mot allt ont och svårt,
jag tror jag slutligen vet,
behöver inte vara hårt.

När dagen växer ,
fram ur natten.
Glömmer jag de hånfulla skratten

Jag kan känna mig bräcklig,
som i ett glashus,
Känna mig otillräcklig,
i mitt eget brus.

Hos dig vågar jag vara trött,
hos dig, mitt nakna ansikte finna,
det bortglömda orden mött,
och sin mask äntligen försvinna