En gång berättar gubben en sen söndagskväll

om en stad i dvala, en stad han sedan länge minns.

Den som sitter vid hans sänggavel

låter honom bida sin tid, återuppleva sina minnen.

"Ja, i dvala..." upprepar gubben nästan ljudlöst, med blicken

 fäst bortom horisonten när han ger ljus åt dammiga bilder.

Klockan tickar, han är tyst; dov

Tyst suckar han, stödjer armbågarna mot knäna och

lutar huvudet i händerna.

Ser staden framför sig, jo, nog var det vackert allt,

men i en tid som inte existerar är inget riktigt.

De tunga täta molnen och den mörkblå vyn,

det mörkt orangea sken gatlamporna avgav,

de knastrande löven

Det var en tid han aldrig skulle förmå sig glömma

Ett tag blundar han bara, njuter av de känslolösa ansiktena han erinrar sig,

de drar förbi honom, med blickarna fokuserade bortom horisonten

Klockan tickar, han är tyst; dov

väntar på att någon har något att invända

kanske någon som kan förstå honom,

vad han pratar om.

I staden hade han känt tystnaden för första gången,

den som skulle komma att tala till honom, men

när inget svar kommer kan ingen fråga.

Den vid hans sänggavel sitter i tyst väntan

I dvalan kan man varken sova eller leva

och på den gamle gubben avslöjar rynkorna ett och annat.

(Limbus, latin; gräns, utkant.)