Allt gick så fort.
Från att ha varit något av det bästa som hänt mig blev du senare något jag mådde dåligt av. Något som gjorde otroligt ont att tänka på. Som att sitta på en taggtråd.
Vissa dagar var det bättre. Men ibland så var det som att komma tillbaka till taggtråden, och riva upp de gamla såren. Det blödde något fruktansvärt. Varken papper eller hjälp räckte. Ibland blöder det fortfarande när jag tänker på dig.

Men nu, nu. Nu är jag fast besluten om att jag ska glömma dig. Och dölja ärren av taggtråden så gott det går.
Det finns en sista sak jag vill säga till dig.
Jag har börjat läsa "Fågeln som vrider upp världen".