Bakom järnmasken är jag säker,
Här kan ingen se mig le.
Bakom järnmasken behöver ingen se sår som aldrig läker,
När man inte längre har nåt att ge.

Som ett frihet av ensamhet, tänkande och sorg
Jag leker ensam i min egna, fungerande, imaginära borg.
Varför behöva någon,
När jag kan leka bara jag.
Ändå är det bara dig jag tänker på,
Ditt leende är en evighet,
Om så bara för en dag.

För dig skulle jag säga varje kliché,
Alla ord som ingen tidigare sagt,
Men jag fick inte mer att ge,
Du blev min föralltid omöjliga jakt.