Han gick nedför trapporna, medan hans vänstra hand strök längst med trappräcket. Han öppnade porten, vandrade ut. Regnet fuktade försiktigt den torra gatan, rörde honom sakta med smekfulla drag. Tvärs över gatan slängde han ett ögonkast mot den gamla byggnaden, den hade funnits där i evigheter. Han och hans fagra mö hade mången gång skådat platsen. – Att de inte bara slet ner den! Precis som allt annat i hans liv ryckts bort. Därefter tre målare, syntes vara på väg att måla den gamla byggnaden. Han såg den svarta färgen, dock ingen vit. Oförhappandes fördes han tillbaka till den söndagen, kistorna. Alice hans älskade maka, och den lilla kistan, hans ängel som han fått ha en alltför kort tid innan hon lämnade honom. Himlen, det var det enda han kunde förlita sig på. Himlen, ty den skulle vara bättre än den verklighet han lätt vidrört.

Han hade ingen specifik destination han skulle stanna på, det berörde dock inte honom. Allt han ägde var den frack han bar på och hatten, den bruna hatten han burit på alldeles för länge.
Alice gav den till honom, hans dyrbara maka! Man får inte glömma pappret. Ett halvt ark papper, ett sätt att notera vardagen hade nu övergått till det förflutna. Historia, den låg i hans högra bröstficka. Två år av sitt liv på ett papper i fickan. Bedrövligt!

Människor far förbi honom, deras kroppar så levande, som att deras själar aldrig mött livets fördärvelse. Barnens skratt ute på gatan ekade inombords. Det smärtade i bröstkorgen på honom. Livet. Han hade levat lyckligt under de två åren, nu var dem borta. Borta med vinden. Men han fanns kvar vid liv. Livet, det hette ännu samma men var bortom liv.

Gatan den tog aldrig slut. Dock kände han fröjd av det på något märkligt sätt. Gå vidare utan att veta vart man ska, det sker så sällan. Regnet föll fortfarande lika försiktigt ner från himlen, gatan var inte längre torr. Nej han kunde se vatten strila nedför gatan som små floder. Något som fick honom att känna sig hemma. Regnet, den talade hans språk, vänster om honom fanns det hus med familjer, ty han skulle aldrig få glömma.

Han fick syn på ett hus med blå fönsterluckor och en rustik dörr med samma blåa färg. Huset var inte särskilt stort eller märkvärdigt, men det syntes ha bidragit till trygghet, glädje och kärlek. Han avgudade dess vackra fasad.

Han stannade till för ett ögonblick, stirrade omkring sig. Sisådär fem, tio minuter. Sedan fortsatte han gå några steg till. Han kom till ett vägskäl. Vänster eller höger? Han valde att svänga höger, vad som fick honom att göra det valet kunde han dock inte förstå. Så kom det. Havet, i vattnet låg en vacker brygga som sträckte sig långt ut med havets horisont. Han fann sig själv ståendes där. Betraktade den brandgula himlen svagt skiftande åt den rosa färg som förde honom tillbaka till den kvällen. Opera-kvällen då hans maka bar en fager klänning med färg dylik horisonten. Ack så vackert! Måtte hans sinne aldrig släppa det.


Förundran över denna plats, varför han aldrig förr stått här. Han kunde icke röra sig, benen var som fastlimmade. Han tog av sig hatten och höll den mot bröstkorgen, såg upp mot skyn, sedan slöt han sina ögon. Regnet smekte honom med lugna droppar, som fjädrar mot huden. Skulle man sörja, var regn dagar som ämnade, ty det syntes inte, färgen var detsamma. Under detta korta ögonblick förstod han, men han ville hålla sig kvar en liten stund till. I det som var hans allt! Några sekunder till i den värld hans trygghet fanns. Sorgen, den skall man icke underskatta, ty det finns ett hem även där. I Nuet! Där finns friheten, andningen. Platsen där ärlighet inte längre är krävande. Där inga ord sägs, där ingen talan existerar. Där är han. Han.

Det krävdes mod, tiden var inne. Han öppnade ögonen, satte på sig hatten och tog upp det gula Konceptpappret som låg i hans högra ficka. Tittade på den. Kysste den som han gjort innan han lämnat våningen för sista gången. En sista titt! Sedan lät han pappret varsamt släppa taget om fingertopparna och pappret dala mot havets mjuka vågor.
Elyseisk!


” En evighet är inte det som varar för alltid, utan det som upphäver varaktigheten ”