Maskiner
hjälper honom
att andas,
finnas utan att
han lever
andas
med maskiner

Hon packar passet
ringen på köksbordet
hej då kyss på
pannan när hon tror
att flickan sover
och slam
blir slutet på oss
efter att maskiner
inte längre hjälpte

han andas,
inte längre

lillebror,
han behövde mer
än hjälp av teknik
miraklet
det sprang vilse
eller försvann med mor
i handväskan

vi halverades så fort
minus en blev minus två
det finns bara smulor kvar
de som inga vill ha,
han kysser flaskhals
vettet överröstas av
vad jag tror kallas vemod

smack
på kind, på öra
arm rygg och ben
skrattar i spegeln
liknar lillebror när
han blåmärken vägrade försvinna
och vi alla
gick halverades när
lillebror försvann

farmor plåstrar om
ett sönderslaget öra
viskar i mitt oskadda
att hålla ut
han har bara så ont
ett barn skulle aldrig förstå
hur ont det gör
när folk går

blundar, nickar,
språket suddas ut
ser maskinerna i mina minnen
känner hej då kyssen på pannan
blodet letar sig ur plåstret
och jag undrar
får det pappa hel
att slåss

smack
över örat på mig själv
dunkar huvud i väggen
det som han gör
men det känns ingenting
och jag blundar
i mitt huvud andas han
utan maskiner
och hon kysser min panna
som för att säga
"jag är hemma"

Farmor
du har nog fel
och
äldre är nog inte alltid visare
trots allt

de försvann
ifrån mitt liv
ifrån pappas
och han kysser flaskhalsen
smack över kinden
men inte sin egen
för att må bra

håller ut, för farmor sa så
men vi är för trasiga
halverades för snabbt
blundar, i mina minnen
andas han
och i mina böner
andas jag

inte längre