Om jag någonsin kommer falla så kommer det vara fritt. För att jag själv vill falla, för att jag vill nå marken ensam.
Känna hur den fuktiga, smutsiga och illaluktande jorden tränger in i mig.
Om jag ska falla ska det vara för att jag vill ligga där ensam och tillplattad av min egen vikt.

Ansiktet mot jorden, kvävd av mitt eget ego.
händerna och armarna så långt ner i jorden att jag aldrig någonsin igen kommer att få tag på den idyll jag så enkelt lämnat bakom mig.

Att drömma att man faller är förknippat med rädslan att begå moraliska fel.
Jag struntar i moral. Att kasta sig utför ett stup, handlöst falla mot en kollision kraftig nog att krossa allt liv inom dig får moral att verka som en droppe i havet. Helt obetydlig.

Men jag ska inte falla.
jag ska inte falla eftersom tanken att slungas ut mot en säker död inte tilltalar mig ett dugg.
Att hänge sig åt den opålitliga luftström som ständigt rör sig på jorden. Utan kontroll och utan utväg.

Jag vill alltid ha en chans, en sista stund. En stund innan en död tilldelas mig. Några minuter att spendera på drömmar.

Jag hade tillbringat dessa minuter med Han.
Han som beskrev mig som en skrapad trisslott
en begagnad trisslott han fått som den förre
ägaren glömt en ruta på.

Han beskrev mig som en vinst.
Något man aldrig hade lämnat ifrån sig om man visste vad som låg gömt
därunder.

Jag hade tillbringat mina sista minuter med honom, inte för att jag är skyldig honom det. Utan för att jag vet att under dessa minuter är mitt liv så fulländat det kan bli.
Min kropp blir inte längre ett skal, mitt sinne förblir inte liggande och
min själ....
Min själ skulle inte bara vara sedd, den skulle vara berörd.