Sist jag var ute och toksprang Stockholm Marathon*, satte en dåre till kvinna krokben för mig då hon såg att jag fuskade som deltog iklädd fantomenrandiga badbyxor samt min fars bästa kavaj.
Monokeln flög all världens väg, för att inte tala om vart min vita cylinderhatt tog vägen.
Jag svedde knäna rejält i rännstenens grova grus medan handflatorna skrapades hudavskavda mot asfalten så att blodvite uppstod.
Då jag sökte resa mig för att återuppta loppet drog en kvinna av mig kavajen medan den första slet i badbyxorna så de sprack.
Slutligen då jag åter befann mig på väg, var jag lika naken från topp till tå som de övriga löparna.
Jag låg redan hopplöst efter min tolvhövdade familj med maken, våra fem söner och fem döttrar som redan hunnit sprinta av Västerbron.
Dessa med vilka jag startat loppet och även slagit vad med om hur och var i loppet mina kläder skulle gå mig förlorade.
Lilja, äldsta dottern på sexton fyllda drog det längsta strået och vann en heldag på Gröna Lund i huvudstaden.



*Den som sprang första gången och efter vilkens löpning världens alla Marathonlopp sedan påfunnits i äran till, han gjorde det förstås naken...