skinnet förvandlas till färger
när vinden rör mig förbi
och jag står lutad bakåt där
min värld snurrar vertikalt



jag blundar och känner allting
min hud blåser iväg i fred
tillsammans med löven och harmonin
och sprider sig för att spridas



det finns inget att säga här
inte när man är själv ensam med marken
berg som färg och uppvaknande behöver inte ord
men instället att vila i tiden långt borta



luft blir tunn och rinner i min hals
och jag överger chansen att hitta hem
ordet är inte längre mitt
det tillhör platsen jag lärt mig finna