jag ringde dig i Juli och du svarade med en röst

av sammet och ett lugn jag sällan kommer i närheten av - utan vidare

och sen

utan vidare

utan att jag förberett min mur med sand och skal

du pratade om mig som en helt fantastisk person

jag blev varm utan kemikalie - det kändes äkta

du sade att jag är den jag är

(jag kunde inte annat än hålla med - vi är vad vi är)

jag pratade om nerver och vad nerver kan göra

det verkade som att du förstod

(jag kunde se hur du nickade med ditt huvud, uppned)

du pratade om mig som en människa man vill brutalt träffa

och jag pratade om min feghet

det verkade som att du förstod

du pratade om hur jag briljerar

och jag förstod inte mycket mer än att jag

vändes ut och in - av den sekunden

för det kändes - så äkta