Sekunderna faller förbi dina stängda ögon och jag vill skrika åt dig. Jag vill skrika att du borde göra någonting åt oredan som uppstår i dig själv när någon annan kommer nära, leta fram lite strukturer och sedan kan vi kanske skapa vårt världsallt.
"Älskling", ber jag. Du sitter tyst med slutna ögon. Minuterna som lossnar i flagor kastar sig över mig och det uppstår ögonblick då ångesten pressas mot det bakersta av mina ögonglober.
Jag vet hur du ser ut innanför dina slitna tröjor, mina fingrar har virrat runt; gått vilse i ditt brunsprängda hår och jag är dig närmre än någon annan. Jag har sett ditt innersta men jag vill närmre. Det kanske är ett tomrum som upptar dina tankar ibland, som smiter in i dina ögon när du sitter tyst i timmar men jag vill se det. Tomma sekunder är också sekunder.
"Öppna ögonen för fan", säger jag till slut och kastar slutligen min uppgivenhet mot dig.

Jag önskar bara att jag kände dig, att jag var dig tillräcklig.