Svetten glänser i hennes panna.

Jag tänker att, den tjejen,

hon har överpackat sin väska.

Kan tyda rynkorna kring ögonbrynen,

den oroliga blicken,

det krystade skrattet,

den glada masken.

Kan känna smärtan värka i hennes hjärta,

kan känna ensamheten misshandla hennes själ.

Jag vänder på huvudet

vill inte förstöra hennes bild

av sig själv.

Hon tror att ingen ser

att hon lider,

när hela hon i själva verket,

kvider;

sänder ut

ett rop på hjälp.

Hon stressar så,

efter ett liv som är

så svårt att få.

Hon bryter ihop titt som tätt;

när hon tar av masken,

faller hon sönder;

därefter torkar hon tårarna så lätt.


Men hon sansar sig,

hon kanske somnar tillslut.

Jag har slutat bevaka henne,

jag står inte ut.


Men det är bara jag som ser,

hur hon inte orkar mer.